• EQUALIZER MAGAZINE

Bland duschpallar, skalpeller och köttfärs – en antologirecension

Uppdaterad: för 7 dagar sedan


Skribent och fotograf: Jana Paegle


För trettiofemte året i rad ger​ Skurups folkhögskola ut en antologi med

innehåll från elever på skrivarlinjen. Denna gång ryms sjutton röster med ytterst olika stilistik, språkbruk och förhållningssätt till skrivandet i 2019-2020 års upplaga. Denna textsamling är märklig, underhållande och köttslig, men mycket mångfacetterad. Tillsammans släpper de in läsaren i en värld jag tolkar som någon slags ‘secret society’. Stundtals känner jag mig som Tom Cruise i Kubricks Eyes wide shut​, där jag får erfara ett tidsförvridet smakprov bakom kulisserna bland förbjudna miljöer och skambelagda tankar. Ibland kastas jag även till en mentalt insektskryllande miljö och kan inte tänka på annat än huvudkaraktären i Tone Schunnessons Tripprapporter.Denna bok hade kunnat äga rum i en disig källare, eller karaktäriseras som postmodern konst i litterärt format kanske?


Annie Bergstedts “Tillstånd” slår en med sitt kliniska och instruktionsartade upplägg. Här namnges gator som “går att finna i nästan vilken svensk mellanstor stad som helst” och Bergstedt väver in läsaren i en scen med en man som har tämligen svårt att kontrollera sina begär och som kämpar med någon form av psykiatrisk behandling. Även Julius Viktorsson för med läsaren i ett prosaiskt kliniskt mysterium i “Operation”, där det framgår att protagonisten tack vare Viktorssons ypperliga skicklighet i gestaltning ska plastikoperera sig. Detta begriper man när det rör sig om tuschpennor, gips och anestesi, som sedan följs av ett samtal i medryckande tempo med en anhörig som förtvivlat frågar “vad är det du har gjort?”. Här ryms det mycket spänning som är elegant och pulshöjande. Jag lämnades av en känsla av att vilja få ta del av hela texten till detta magiska utdrag.

Denise Henningssons “Uganda 1977” för oss till en varm plats under Idi Amins era och det är hett, svettigt och intimt. Dialogen på swahili mellan Gabriel och Aaliyah (som är stamkund på en bar!) känns trots sin icke-styltiga, vågade och sexuella underton, naturlig. Jag fick vända bokryggen allt längre inåt ju längre jag kom i detta utdrag. På grund av att för inte så länge sen ha tvingats se Bornebusch debutserie “Älska mig” som stundtals utspelar sig kring varmare breddgrader drabbas jag dock av en smått oangelägen och märklig deja vú, men som egentligen inte har något med texten eller dess författare att göra.

Kajsa Jur blir för min del, en av de som verkligen sticker ut (om man nu får vara så elitistisk!). Jur skriver ytterst begriplig händelserik, flytande prosa i versform med starka brännpunkter som skakar texten med samma titel som författaren själv. Kajsas verk slår mig genast som en socialrealistisk intertext till Ottessa Moshfeghs “Mitt år av vila och avkoppling” och jag anser styckena vara av litterär toppklass. Vid ett flertal tillfällen lyser jag upp. “Kajsa” har min fullständiga uppmärksamhet.

“tänker på Tramadol

alltid

alltid på tram </3

...

jag har blivit en sån som röker inomhus och äter middag i soffan

...

jag tittar på reality

för jag vill leva overkligt

blir hög på sömntabletter...”


Språkbruket är tämligen sorgligt men ack så tragikomiskt. Kajsa slänger runt med ord som “fittcykeln” och “sovjet pappas rödvinsost” i sviterna av psykisk ohälsa. Det ryms mörk humor i detta skeppsbrott som drabbar läsaren med sin upproriska anda samt hatiska känslor och otillräcklighet. En av mina favoritmeningar understruken med mitt bic-färgade bläck i marginalen är utan tvekan “​mår illa av normalitet ‘vi är en familj som går ut och joggar tillsammans’ jaha, jag hoppas ni glider i hundbajset jag aldrig någonsin har plockat upp”.


Hampus Behm däremot, serverar lättsmält vers, med miljöskildringar som påminner om filmatiseringen av Gardells ​Torka aldrig tårar utan handskar.Det skrivs om solfyllda glaskroppar, kottkrig, om blomemojis som görs om till en, enligt min tolkning, roande dikt. Berättaren i Behms text upplevs “älska blommornas hierarki”. Verket slår en som ett botaniskt dyk ner i Årstaviken.

Maria Bodin bryter upp sin sektion med ett bibliskt allvar och namedroppar Swedenborg. Nog märks det att eleverna haft en fyllig litterär kanon under sitt år. En som tycks flyga över huvudet på mig, precis som änglarna i Bodins texter. De associationer som slår mig, är ironiskt nog ett (kristet?) escape room och Anna-Karin Bylunds kontroversiella uppmärksammade altartavla från nittiotalet av buljongpapper där konstnären tycks ha funnit “Kristi närvaro” (detta fick särskild uppmärksamhet efter att Jean-Claude Arnaults sexuella trakasserier uppdagats i samband med DN:s reportage i samma period som metoo-upproret).


"De här flugorna suddiga genom plafonden - ett fat med stearin och många vekar som om ljusen. överraskade av kylan, slakna, dragit sig in i kroppen"

(Ur Maria Bodins “Älska nästan”)


Love Axelsson skriver explicit och stundtals dyker något falliskt som påminner om pubertal hybris upp, men att “marimbajingel” vävts in i detta sammanhang fick mig att skratta när jag läste det högt för mina vänner på en parkfilt.

I Nicole Jonsson Wallins ​Maman,påminner texten “Instruktion” om Yoko Onos “Grapefruit”. Det är kafkaartat och intertexter till Louise Bourgeois verk är omissbara, med referenser till spindlar, insekter och konsistenser.

Såhär i efterhand undrar jag om jag kanske inte är tillräckligt intellektuell eller kompetent för denna sortens läsning? Det som känns stundtals pretentiöst kan jag tänka mig betytt och betyder väldigt mycket för skribenterna, då man trots allt håller sitt ordbarn kärt. Den kreativa processen är känslig. Kanske är jag bara en normie? Med fallenhet för text som har en IKEA-aura, medan dessa verk genomsyras av Skurups mystiska signum? Upplevelsen av denna textsamling blev så att säga en lång, blöt, kroppslig, svettig och sinnlig tripp på (laglig!) psykedelika i en litterär tappning.


Trots antologins drastiskt olika röster talar de för en samtid präglad av introspektion, självdestruktivitet och kroppslig närvaro. Dessutom tycks trots allt kärlekens ljusglimtar lysa in i praktiskt taget varenda text. I Lynchiansk anda låter jag därför Gabriella Knudsens spontana formulering sammanfatta denna antologi i en slutgiltig, avslutande fras -- den är “munsönderfallande sockerjord”.

  • Facebook
  • Instagram
  • LinkedIn