Bokrecension: Sockerormen av Karin Smirnoff

Uppdaterad: maj 25

Skribent: Stella Lyssarides

Titel: Sockerormen Författare: Karin Smirnoff Förlag: Polaris


2018 debuterade Karin Smirnoff (f 1964) på Polaris med boken Jag for ner till bror, som både blev hyllad av kritiker och nominerad till Augustipriset. 2019 och 2020 utkom de resterande delarna i triologin. Sockerormen är Karin Smirnoffs fjärde roman. Den är fristående och utkom våren 2021.


Jag satt på en svart fällstol i Vällingbys kulturhus Trappan en kväll i höstas. Vi var bara kvinnor i publiken. Coronaavstånd. Fyra svarta mellan varje åhörare. På scenen framför oss satt Karin. Boksamtalet handlade om den sista boken i Jana Kippo-triologin, men mot slutet av kvällen kom Sockerormen på tal. Hon tittade på oss och berättade om den nya boken. ”Den handlar om tre barn och en musiklärare”, började hon. Publiken hummade intresserat. Karin fortsatte: ”men som ni säkert förstår så är det ingen lycklig historia”.


Sockerormen utspelar sig i Södertälje på åttiotalet. Historien skildrar Agnes, Kristian och Miika, tre underbarn som tillsammans med musikläraren Frank Leide skapar en ensemble. Till musikens värld kan barnen fly, när den riktiga världen sviker. Där finns tryggheten i symfonierna och där finns Frank Leide - som inte är som andra vuxna. Ensemblen går under namnet Bretzel, som en direkt flört med Södertäljes stora varuhus Kringlan. Till en början övar ensemblen hemma, men sedan får de mindre spelningar i kyrkor. Snart rör de sig också bortom Sveriges gränser.


Karin Smirnoffs böcker väcker ofta frågan om språket. Hon har sitt alldeles egna sätt att skriva på. I Jana Kippo-triologin utgör de norrländska orden och uttrycken en stor del av böckernas karaktär. Även i denna roman briljerar Smirnoff i språket, men utan de norrländska nyanserna blir det också tydligt vilken mästare hon är på att gestalta stämning.


Karaktärerna rör sig framför allt i Södertälje, men delar av boken utspelar sig också i Lugnet (i dag Hammarby Sjöstad i Stockholm) och i Paris. Platserna i sig ges inte mycket utrymme i boken, men de behövs i sammanhangen för karaktärerna att utvecklas i. De skildras på ett sätt som knyter an till tiden för berättelsen, åttiotalet.


Djuren är ständigt närvarande i den här berättelsen. Inte minst i bokens titel, men i bokens ryms också fåglar (papegojor, måsar, korpar), elefanter, katter och råttor. De håller sig i bakgrunden, nära barnen. De ser och förstår. Samhörigheten finns där. Bland annat så finns en likhet mellan Agnes och Kristian och berättelsen korpunge och måsunge.

Sockerormens omslag pryds till stor del av färgglada papegojor. Det finns en förklaring till detta i boken, i form av en slags karaktär - papegojan Jakob. Men jag undrar om papegojan som metafor betyder något annat, något mer. Kan man säga att berättelsen handlar om udda fåglar? Liksom papegojan bär även barnen på en känsla av att inte passa in. På olika sätt är utanförskapet ständigt närvarande i deras liv. Spelar papegojan en roll som sanningssägare i allt det mörka? Den som upprepar mekaniskt och ofärgat av sociala koder. Den hårda sanningen om verkligheten - som ingen riktigt vill (eller vågar) se.


Kanske är det så simpelt att papegojan symboliserar fångenskap? På ett sätt ingen fri i den här berättelsen. Alla karaktärer har sitt egna fångenskap. Barnen, men också Frank Leide och de övriga karaktärerna.

Nej, Sockerormen är ingen lycklig historia. Men det är en stark historia. Den kryper under skinnet och lämnar ett obehag i hela kroppen. Trots det är omöjligt att sluta läsa. Sockerormen är mycket läsvärd berättelse om vänskap, musik, sorg och kärlek. Men framför allt är det en berättelse om nattsvart svek.