Bokrecension: Vuxenblivande och vardagsliv genom en frågespalt

Uppdaterat: nov 1


Skribent: Emma Widebäck

Titel: Meter i sekunden

Författare: Stine Pilgaard

Förlag: Modernista


I Meter i sekunden skriver Stine Pilgaard fram en ung kvinna som orienterar sig i sitt vuxenblivande, flyttar med sin sambo och son till en mindre ort och kämpar med att skapa relationer. Equalizer har läst en bok där inget särskilt händer – och där inga större trauman blottas – men som lyckas med konsten att underhålla.


Nästan var tredje sida i Pilgaards roman Meter i sekunden har formen av en frågespalt. Bokens protagonist, en ung kvinna, arbetar med att svara på läsarfrågor i lokaltidningen och svarar lika smart, snärtigt och oväntat på alla frågor hon får in. En person skriver till lokaltidningen för råd om hur man ska lyckas med att leva i nuet, får svaret att nuet är överskattat och att ingen skulle ta ansvar för någonting om de levde i nuet. Personen råds därför att sluta försöka.


Det lilla livet är det som får ta plats i den här romanen. Framför allt kretsar handlingen kring vardagslivet där protagonisten försöker ta körkort, hämta sin son hos dagmamman och etablera sig i sin nya stad.


Platsen för romanen är en mindre ort i Västjylland, dit huvudkaraktären flyttar med sin sambo och barn. Sambon arbetar som lärare på folkhögskolans författarlinje, där alla lärare måste bo på området i lärarbostäder och bli en del av skolmiljön.

Eftersom protagonisten bor i skolmiljön kan hon granska ungdomarna utifrån. Hon observerar eleverna när de på olika sätt söker sin identitet och försöker lösa sina kärleksproblem. Samtidigt har hon fullt upp med att själv bli vuxen.


Blicken på andra är ironisk och protagonisten ironiserar över platsen och personerna men också över sig själv och livet i stort. Exempelvis beskriver hon hur folk beter sig kring hennes son och de grimaser och märkliga ljud som många gör när de träffar små barn. Hon resonerar om att det är för att barnet både väcker förhoppningar och minnen hos andra människor, samtidigt som hon inser att det är första gången som hon blivit något som allmänheten kan identifiera sig med. Trots det är utanförskapet som protagonisten upplever också tydligt. Hon står utanför allting och kämpar med att bli en del av gemenskapen i sin nya hemort. Hon är inte heller någon ungdom längre som eleverna hon omges av, medan hennes sambo har sitt sammanhang på folkhögskolan.


Stine Pilgaard (f. 1984, Danmark) debuterade med romanen ”Min mor siger” 2012. Foto: Astrid Dalum.

Det är på ett sätt uppfriskande att det inte sker något allvarligt i Meter i sekunden. Ingen är varken död eller på väg att dö. Ingen lider av några större trauman, tänker jag, samtidigt som jag också saknar smärtpunkterna. Vissa romaner har berättelsen med stort B utan att lyckas förmedla den, men så är inte fallet här. Här är formen och romanbygget behållningen. Frågespalten varvas med vardagens utsnitt och är skriven på rak, enkel prosa. Till och med låttexterna som huvudpersonen skriver åt folkhögskolans sångbok, som jag först tyckte var märkligt placerade, tillför något. Även karaktärerna och relationerna bär upp romanen. Personerna är dragna till sin spets, som keramiklärarens partner Sebastian som vill bli självförsörjande och gör ljudkonst av att spela in ljudet av toastbröd som hoppar upp från en brödrost.


Trots att Stine Pilgaard kan konsten att ge sina karaktärer ett rikt inre liv och psykologiskt djup – och att även vardagens stillhet kan bränna till – blir det aldrig riktigt så, men jag slås av att ha läst något så ovanligt som en humoristisk roman.