• EQUALIZER MAGAZINE

När Chatroulette blev min tröst

Uppdaterad: jun 17

Skribent: Sonia Vall

Bild: Selma Kaplanoglu


Internetanvändningen har gått i taket sedan coronaviruset började spridas. En kategori som återuppstått från de döda är chattforum med webbkamera. Sedan januari har till exempel hemsidan Chatroulette fördubblat, nästan tredubblat, sina besökare. Jag gick i högstadiet när jag var inne där senast. Då satt jag och mina kompisar ihoptryckta framför skärmen och skrek rakt ut åt det vi såg. För de allra flesta är chattforum som Chatroulette och Omegle synonyma med män som blottar sig i webbkameran. Anonymiteten och bristen på reglering har gjort att det sexuella innehållet har dominerat på sidorna. 2017 dömdes en man i Storbritannien till sex års fängelse för att ha spelat in sexuellt material med unga flickor på Omegle, som han sedan använde för utpressning.


"Här samlas de som suttit strandsatta i hemmet i veckor och månader, och hela forumet osar av social abstinens."

När jag besöker Chatroulette den 27 mars har hemsidan en ny prägel. Den har blivit som ett vattenhål för den globala isolationen. Här samlas de som suttit strandsatta i hemmet i veckor och månader, och hela forumet osar av social abstinens. Jag får direkt rapporter från länder världen över. De nakna männen är försvinnande få jämfört med flödet av de rastlösa och sällskapssjuka användarna som bara vill ha någon, vem som helst, att snacka med.


Jag pratar med en student från Galicien. Hon är inne på sin fjärde öl för kvällen och har snart varit hemma i två månader. Där hon bor får medborgarna bara vistas utomhus för att handla mat, gå till apoteket eller rasta hunden. Hon har ingen hund, hennes utbildning står still och hon spenderar dagarna framför datorn. Inom några veckor kommer restriktionerna i Spanien att luckras upp, men det är hon än så länge ovetandes om.

– Det känns som att jag är fast i en mardröm som aldrig tar slut. Men faktum är att det kanske blir ännu värre när det är över.


"En paus i bruset av det annars oändliga och ödesmättade nyhetsflödet."

Vi skålar mot kameran innan vi byter vidare till nästa. En konstnär från Indien berättar att de blir slagna av polisen om de går ut på gatan. En ung kille från Ryssland pratar från sin bil och undrar hur det står till i Sverige. En trettonårig tjej från Oklahoma i långa flätor berättar för mig om sin ponny Penelope. Stunderna jag delar med människorna på Chatroulette är i sig meningslösa, men de ger mig en slags känsla av att vara uppkopplad med mänskligheten. Det blir som min alternativa nyhetskälla - en paus i bruset av det annars oändliga och ödesmättade nyhetsflödet.


April kommer. Snöslasket ligger som en matta på gräset utanför fönstret och jag kämpar för att hitta en rytm i dagarna. TV:n står på och jag hör: "När vi levde som jägare och samlare jobbade vi bara några få timmar om dagen". Jag försöker anamma den livsstilen. Jag tänker att nu är tiden för promenader, att testa nya maträtter och bygga avancerade labyrinter åt min katt. Istället ligger jag i soffan och har käkspänningar. Timmarna rusar iväg. Jag loggar in igen. 


Det är många barn inne på Chatroulette. En tolvårig pojke från Texas dyker upp. Täcket runt hans ansikte gör att mikrofonen brusar. Han har inte varit i skolan på en månad. Jag frågar honom hur det känns, han säger att det är skönt. 

–Jag brukar inte umgås så mycket med vänner. Jag saknar inte skolan. 


Kanske är coronaviruset hans räddare i nöden. Nu slipper han navigera bland sociala koder och elaka klasskompisar. Och ingen förväntar sig det av honom heller. Mitt eget sociala liv har skurits ner till en liten krets människor. Jag behöver aldrig kallprata, stöta in i bekanta eller känna av fomo längre. Jag gör knappt någonting och jag missar ingenting heller. Det är en slags befrielse. Istället är jag, precis som tusentals andra människor, inne på Chatroulette. 


Dagarna går. Den åttonde maj cyklar jag förbi en grupp tonåringar som tar upp hela trottoaren. Luften vibrerar av förväntningar, sommaren är på ingång och de kan inte hålla sig hemma längre. Fast de borde. På andra håll i Europa börjar länder släppa på restriktionerna. Spanien, Frankrike, Italien. Det märks tydligt på Chatroulette. Blottarna med suddiga kameralinser har blivit blivit majoritet igen. Jag måste zappa förbi dem i en evighet innan någon annan dyker upp. Känslan av samhörighet är som bortblåst. Nu är vi utspridda igen: trettonåringen med flätorna, studenten från Spanien, pojken med täcket runt ansiktet, jag.


Jag stålsätter mig för att hjulen återigen ska börja rulla. Motviljan, varför känner jag den? Är det för att jag är rädd att världen inte kommer vara densamma som den var innan? Isolationen har varit plågsam, men också som ett skyddande hölje, en låtsasvärld som hållit orosmolnen på avstånd. Nu lämnar människorna Chatroulette, nu syns tonåringarna ute i solen. Det är bevisen för att det snart är dags för mig att komma tillbaka till verkligheten - hur den än kommer att se ut.

  • Facebook
  • Instagram
  • LinkedIn

© 2018 WENDY FRANCIS

© 2020 SELMA KAPLANOGLU & EVELINA BRAVO