• EQUALIZER MAGAZINE

Den estetiska aktivismens performativa problematik

Uppdaterad: sep 30

Skribent: Jana Paegle

När coronaviruset lamslog våra samhällen flyttades majoriteten av aktivism till den digitala sfären. Det rasistiska, institutionella och brutala polisvåldet mot svarta och andra POC gjorde sig påmint och George Floyds död gav Black Lives Matter momentum ånyo. Då tog somliga den estetiska aspekten av aktivism ett steg längre. Frågan som uppstår i detta sammanhang är huruvida svarta rutor, holografiska typsnitt, kattungar och pastellfärger kommer föra vår generations ursinniga, utmattade och lidande kollektiva röst framåt? Hur påverkar det som kan tituleras som “gullifieringen” av våld, mord, plundring, rasism, miljöförstöring och annan orättvisa slagkraften i aktivismens budskap? Hur formar det våra samtida narrativ?


Den brittiska skribenten Eilidh Akilade lyfter en snarlik fråga i Ashamed Magazine där hon beskriver den vita estetikens aktivism, och hur den exkluderar de som behöver höras mest. Hon lyfter exemplet med den ugandiska klimataktivisten Vanessa Natake, som beskars ur ett foto med Greta

Thunberg och andra prominenta (vita) aktivister.

Exempel på “gullifiering”

Foto: privat skärmdump


Natakes svarsvideo där hon gråtande talar ut om smärtan av att bli exkluderad och urklippt ur en livsviktig rörelse och ett historiskt ögonblick som istället vädjar till det vita aktivistiska narrativet vi så ofta ser, lämnar få oberörda.


Akilade menar att borttagandet av Vanessa från fotot förstärker rasismens och klimatkrisens sammankoppling. Att nyhetsbyrån som enligt dem själva “av misstag” beskurit bilden förstärker en trevande bild av god smak och proper aktivism, när det i själva verket är POC — främst i globala syd, som drabbas oproportionerligt av klimatförändringar liksom allra minst bidrar till våra miljöproblem.

Foto: @linneaclaeson och @dyngbaggegalan


Att kapa, förvränga eller stjäla narrativ, uppmärksamhet eller resurser är inte ett nytt fenomen. Utöver de många influencers som under BLM-protesterna som uppenbarligen blev störda av kaoset på gatorna under sina photoshoots poserande med spexiga skyltar, uppmärksammade (@)Dyngbaggegalans Leo Vene på hemmaplan influencern Linnéa Claesson (@assholesonline), som poserat med en skylt från en klimatmanifestation utan att ge någon som helst beröm eller erkännande till dess upphovsmakare i fjol. Denna form av aktivism blir inte bara estetisk och performativ. Utan är i sitt esse en del av Linnéas PR. Att behöva efterfölja “årets jurist 2018” (utan juristexamen) och rollen som feministisk opinionsbildare /ikon. I sin nakna sanning är det ett innehållslöst uppträdande i en aktivistisk exteriör.


För att knyta an till Akilades artikel, ifrågasätter hon även aktivisten Florence Givens roll och ansvar som vit, queer illustratör med över en halv miljon följare på instagram. Given får med sitt om än hängivna arbete, skriva böcker om feminism, likväl skandera om ras och sexualitet. Medan ett oräkneligt antal POC, queers och andra minoriteter längtar efter sitt

bokkontrakt och efter en plattform.

Bild: @florencegiven


Akilade menar att det här återigen är ett exempel på den smakliga, estetiska aktivismen som jag tror vita bokförläggare och andra investerare har som sin våta schablonbild och kassako.


Brännpunkten och huvudpoängen som både Akilade behandlar i sin krönika och som jag går igång på och finner en återkommande irritation kring, är bristen på källkritisk läsning och medvetna delningar på sociala medier. Akilade refererar till ett inslag om kriget mot droger, där publikationen “Pure Nowhere” fick över 1000 delningar på sin estetiskt tilltalande bild till den texten, men där färre än 10 % av de som delat faktiskt läste innehållet. Den frågan som Akilade liksom jag ställer mig är hur fokuset på estetik och klickningar förenklar och förminskar frågor kring förtryck och orättvisa? Det som vi läsare och aktivister bör ta med oss är att vi har ett hermeneutiskt och källkritiskt ansvar i vårt delande av text och medialt innehåll. Dagens aktivister måste orka se förbi grötiga pastellbilder och söt grafik. För de ämnen som lyfts rör sig trots allt ofta om liv och död. Det är ett gemensamt ansvar och kan uppfattas som ett hån, samt till de drabbades förtret att inte ta utsatta människors problemformuleringar på allvar.


För att direktcitera Akilade här, “oppression is not sweet, exploitation is not sweet — this system is not sweet”. Dagens aktivism är bitterljuv.


Det är värt att belysa att vi människor såklart behöver copingstrategier när världen runt omkring tycks vara så tung. Däremot menar Akilade att aktivistiskt innehåll och samhällsförändring i grunden inte är bekväm, och att det är det som är poängen. Att i aktivistiska sammanhang är humor något som underminerar dess värdegrund och effektivitet.


Vare sig det rör sig om glamorös affischkonst rörande polska HBTQ-människors rättigheter i en verklighet där folk misshandlas, förföljs och gator stänks med blod eller att ugandiska miljöaktivister (läs: icke-västerländska representanter för en gångs skull) klipps bort ur bild, är den alltmer estetiska aspekten av aktivism något som blir allt mer performativt och koketterande. Autenciteten vattnas ur när den krymper till priset av en “gillbar”, söt bild på internet såhär i pandemins tid. Jag ställer mig samma frågor som Akilade, vilka är det vi förskönar tillvaron för? Varför ska allt vara så nätt och gulligt och sött? Hur ska samtida aktivism kunna tas på allvar om det är förklätt i bolibompa?


Jag tänker avsluta med att parafrasera min tidigare refererade skribent här. Det är efter skörden av resultaten från aktivismens mogna frukt, när den faller, som vi kan betrakta dess färgglada skal och njuta av dess söta frukt.

  • Facebook
  • Instagram
  • LinkedIn

© 2018 WENDY FRANCIS

© 2020 SELMA KAPLANOGLU & EVELINA BRAVO