• EQUALIZER MAGAZINE

I’m nacho traditional girl

Uppdaterad: sep 1

Skribent: Agnes Magdalenic Rijetkovic

Bild: Selma Kaplanoglu.


Det enda som är konstant är föränderligheten. Ändå verkar vi vara så himla rädda för det, förändring. Om vi inte kan fira födelsedag med brakkalas som vanligt, åka på traditionsenliga sommarsemestrar eller, gud förbjude, om julen inte blir som vanligt. Då får vi panik. Allt ska vara precis som det alltid har varit. Stör inte traditionerna. Eller?

Första gången jag verkligen tyckte att jul var kul var när jag firade den utan att göra allt som man ska. Utan fasta tider och fläng till olika julbord och Kalle Anka. Inte laga allt på bordet bara för att man måste. Eller köpa presenter i sista sekund fast än ingen egentligen vill ha dem. I stället anpassade jag julen efter eget humör och vilja. Myste och hade det gott med de jag ville. Festade efteråt.

Det är inte julen jag tänker på nu. Just nu tänker jag på mitt nachonaldagsfirande som jag har varje 6/6. Då äter jag nachos med allt som är gott. En tradition som levt vidare sedan 2015 och som jag helst inte slutar med. Jag vet inte varför det känns extra härligt att äta nachos bara för att jag gör det just den dagen varje år. Fast än jag lika gärna kan äta nachos när helst jag vill. Varför blir det inte samma sak? Kanske är det någon brist på samhällstvång om att utföra traditionen som gör att den blir så härlig. Det är bara upp till mig.

Det verkar dock finnas traditioner som inte är av något samhällstvång men som majoriteten av samhället utför ändå, utan att alltid veta om det. Jag fick den tanken här om kvällen när jag satt på filt i park med min vän. Att det finns traditioner som vi helst hade sluppit helt och hållet.


Vi hade så roligt att jag grät av skratt, samtidigt som himlen blev guld. Plötsligt satte det sig två män bakom oss. De pratade högre och högre så att det inte gick att undgå. Framförallt var det ämnet de pratade om som fiskade upp vår uppmärksamhet. Den ena sa:


”Jag vet inte varför, men jag hör av mig till henne ibland på fyllan. En gång kom jag hem till henne innan hon hunnit städa klart, så skulle hon böja sig och ta upp något på golvet och då fick jag hennes röv RAKT I ANSIKTET och jag tänkte omg jag älskar henne. Hon är verkligen fru-material, städar liksom HELA tiden dessutom”.

Hans kompis svarade: ”Haha fan vad najs”.

Jag och min vän satt på vår filt i park en bit bort och tänkte haha fan vad najs att den traditionsenliga kvinnan fortfarande är en grej. Det vi är bäst på, och det vi är här för, är ju trots allt sex och hushållsarbete. Skönt att få det bekräftat. Då är det bara att börja jobba på att få en snygg rumpa och kunna laga den bästa boeuf bourguignonen.

Skämt å sido är den här kvinnosynen inte någonting som bör bevaras. Men förmodligen finns det kvar för att de som gör att traditionerna lever vidare är de som gynnas av det. Det finns uppenbarligen män som tycker om den här traditionen. Och när det kommer till jul är det främst barnen som älskar det. De som får presenter och massa god mat. Vi kämpar oss väl i största del igenom julen för barnens skull, om inte för vårt nostalgiska inre barn-jag. På samma sätt är det jag som gynnas av nachonaldagen som gör att den lever vidare. Jag får äta gott och bjuda hem kompisar med en superbra anledning. Det är klart jag inte vill sluta med det.


Men det enda som är konstant är föränderligheten. Om jag inte hade tillåtit mig själv att ändra 6/6 från att vara en ät-vad-som-helst-dag till att bli nachonaldagen hade det aldrig kunnat bli en tradition. Lika lätt som det går att skapa traditioner borde det kunna gå att slopa de som förtjänar det. Om det ändå vore så. Vad härlig världen hade varit om det enda traditionsenliga med kvinnor var att vi åt nachos varje juni. Taco hej.

  • Facebook
  • Instagram
  • LinkedIn

© 2018 WENDY FRANCIS

© 2020 SELMA KAPLANOGLU & EVELINA BRAVO