• EQUALIZER MAGAZINE

Illusionen av ett krigshärjat land

Uppdaterad: 13 feb 2019

Skribent: Maya Adler


Nattens flyg tog oss från Stockholm till Beirut och vi tillät oss sova ut efter den långa resan. Morgonen blev förmiddag innan vi satte oss runt frukostbordet. En vecka väntade i Beirut, Libanon och solen hade nyss börjat värma staden. Jag noterade fågelkvitter tillsammans med en inandning förorenad med avgaser, en märklig kombo, en stad som grönskar i utvalda rabatter men som samtidigt dränks i utsläpp.


Efter en lång frukost tog vi oss ner mot stadens mitt och försökte komma överens om ordningen på dagens aktiviteter, tre starka viljor som ska samsas om begränsad tid. Vi lät google maps vila och bestämde oss för att planlöst besöka de platser som intresserade oss på håll. Vi strök oss mot fasaderna då de hårt trafikerade gatorna skrämde oss, på morgonen hade vi blivit varnade om att inte lita på övergångsställen så som man naivt gör i Sverige. Vi stod och väntade länge vid varje rödljus för att det skulle bli vår tur att gå, uppmärksamt tog vi oss över vägar och korsade viadukter för att komma någonstans.


Någonstans idag visade sig bli ett galleri, ett galleri som visade konst i form av planscher, anteckningsböcker, foton från kriget, flygplansbiljetter och små bilderböcker. Länge stod vi och plockade bland de små tingen. Jag överhörde en konversation om Beiruts tjugoåriga krig och tittade samtidigt på bilder av människor i misär, människor bärandes på sina tillhörigheter, människor som tittade ut från fönster omringade av kulhål.


När vi kommer ut från galleriet och tittar på huskropparna som sträcker sig högt och ståtligt kan jag inte tänka mig att ett krig har pågått här. Människor lever sina liv, staden fortsätter att vakna varje dag, butiker öppnar och stänger, det blir mörkt och sedan ljust igen. Ändå beskrivs Beirut ligga i en slags skottglugg där ingenting kan tas för givet.


Det är en märklig känsla jag har i kroppen den dagen, ett allvar har spridit sig, avståndet till krig och misär hade plötsligt minskat sanslöst mycket. På kartan gränsar Libanon till Syrien, där det dagligen kommer rapporter om dödsantal, föräldralösa barn och om ett liv på paus, i ett tält. Och i staden jag just nu befinner mig i har man ägnat tjugo år att rusta upp det som rämnades under striderna. Moderna byggnader möter slitna fasader med tydliga spår av krig.


I Stockholm är avståndet långt, både fysiskt och mentalt, tidningsuppslag efter tidningsuppslag berör oss inte längre. Skrikande titlar om staden i brand får inte längre nån uppmärksamhet. Vi kan välja hur involverade vi vill vara, välja att distansera oss och låta bli att följa nyheterna. Vi kan låta händelserna i Damaskus vara en illusion som vi aldrig kommer behöva engagera oss i.


Ilskan och känslan av otillräcklighet försvinner så fort flygplanshjulen landar på Arlanda. Skamset kan jag gå tillbaka till att skylla på avståndet och tidsbristen. Jag kan jobba på, träffa vänner, berätta om vädret i Libanon och hur resan har varit. Jag kan låta Metron ligga kvar i sitt ställ och istället scrolla valfri social medie ända fram till slutstation. Känslor jag känt under veckan lägger sig tillrätta i minnesbanken och livet återgår till vardag.


#EQUALIZERMAGAZINE

#Perspektiv

  • Facebook
  • Instagram
  • LinkedIn

© 2018 WENDY FRANCIS

© 2020 SELMA KAPLANOGLU & EVELINA BRAVO