• EQUALIZER MAGAZINE

Jag dansar hellre hemma än lyssnar på blaj

Skribent: Agnes Magdalenic Rijetkovic

Bild: Frida Littorin – @casateck


Söndagen den 22:a mars kollade jag på två saker: Stefan Löfvens Tal till nationen och Studio Barnhus direktsända spelning på Youtube. Gissa vem som nämnde ordet ansvar flest gånger. Och gissa sen vem som fick mig att känna mest ansvarstagande.


Det var mitt i coronakrisen och jag hade just haft min första vecka med en omständlig omställning till digital undervisning på universitetet. Jag gick runt och pratade om hur mysigt det är att ha videosamtal med kursarna, och hur gulligt det är att se hur alla bor och vilka som skålar med likadana muminkoppar. Jag hyllade det faktum att jag kan ha på mig pyjamasbyxor på seminariet utan att någon ser. Men snart insåg jag att det bara var mitt sätt att hantera all oro som jag omedvetet bunkrade i huvudet. För när man har seminarium via datorn, och efteråt sjunger ja må du leva med ett glas vin framför en videochatt till sin bästa vän, då känns det som att hela världen borde vara i karantän. Men det är den inte. När jag går ut på gatan är det som att folk lajvar att allt det här är över, och det förvånar mig att fler inte tar sitt ansvar. Därför hade jag förhoppningar på Löfvens tal, hoppades på att få någonting att luta mig mot. Efteråt insåg jag dock vi inte bara ska prata om ansvar, utan att vi också ska göra som Studio Barnhus – visa ansvar.


"För så länge det finns frihet kommer människan att ta sig den."

Ända sedan första dagen då alla började prata om ansvar har jag undrat vad som menas med ansvar. Jag hörde Löfvens retoriskt uppbyggda tal, fullt av stilfigurer med hopningar som hälsa, liv och jobb, eller hans favoritstegring Ta ansvar för din omgivning, för dina medmänniskor och för vårt land. Den sistnämnda sa han fyra gånger under sitt sex minuter långa tal. Hela tiden undrade jag vad det innebar i praktiken, vilket han till slut kom till när han berättade om sin stolthet över svenska folket. De som solidariskt hjälper varandra genom att köpa grejer till andra som behöver, stödköper en lunch på den lokala restaurangen och ringer mormor i stället för att hälsa på henne. Allt det är jättebra, men eftersom det var det enda konkreta han sa är jag inte förvånad över att stämningen på gatorna är som vanligt. Om folk får höra att det är ansvarsfullt att stödja den lokala restaurangen så kommer de fortsätta att röra sig ute som vanligt. Mer än så vet inte alla hur eller vad man ska göra. För så länge det finns frihet kommer människan att ta sig den. Just därför behöver vi se med egna ögon vad som menas med ansvar, för att inte alla ska tolka det på olika sätt.

Efter talet bytte jag till Studio Barnhus spelning och möttes av tre Stockholms-dj:s och musikproducenter som spelade och dansade i sin studio, samtidigt som det konstant regnade kärlek och tack i kommentarerna. Alla var så glada över vad de, och många andra artister, gjorde. Även om det är tufft att leva i en bransch som nu präglas av inställda spelningar och förbjudna folksamlingar gav det här mig hopp. Att vi har varandra och tänker på varandra. Dels tack vare det faktum att de spelar för oss, men också att vi är med och älskar det. Dessutom tvingar det de som vill vara med att faktiskt stanna hemma, vilket är det bästa man kan göra om man har ett hem och en vardag som tillåter det. Dansa hemma, och förhoppningsvis ha tillgång till toapapper utan att grannen köpt upp alla paket till sig själv. För om det är någonting man ska bunkra så är det kärlek som man sen kan kasta på alla sina vänner när man kan ses som vanligt igen. Men för att den dagen ska komma är det viktigt att vi både visar och pratar om ansvar, för vi lär oss av varandra. Än så länge tar jag mitt ansvar och dansar hemma.

  • Facebook
  • Instagram
  • LinkedIn

© 2018 WENDY FRANCIS

© 2020 SELMA KAPLANOGLU & EVELINA BRAVO