• EQUALIZER MAGAZINE

Jag tar mitt ansvar

Skribent: Stella Lyssarides

Illustration: Evelina Bravo


Jag tar mitt ansvar och stannar hemma. Läser böcker, det finns tid för böckerna nu. Jag tar mig ut på en promenad varje dag och deltar i undervisningen som sker online. Skymtar mina klasskamraters hem, jaha hon har en också en stor monstera och palettblad. De liknar mina, men det är nog en annan sort eller vad vet jag, det kanske är samma.


Jag tar mitt ansvar och skriver en lista varje dag med saker som måste göras. Det blir en lång lista om jag lägger in alla realityshower som jag följer och måste titta på. Gift Vid Första Ögonkastet och Robinson, bland annat, vad annars ska man göra med all tid. Lite ironiskt är det att jag följer ett program där deltagarna är fast på en ö, likt jag själv är fast i min virusbefriade lägenhet. Fast den stora skillnaden är att deltagarna kämpar för att vara kvar på ön medan jag snarare kämpar för att komma ifrån min.

Ansvaret ligger som en blöt handduk över vardagen. Allt står på paus och dagarna flyter samman. Jag skäms över irritationen som uppstår över att behöva ta ansvar. Jag vill ju leva på som vanligt. Det ligger något i ordet ansvar som signalerar en känsla av förpliktelse. Att ansvar är något man måste ta, även om man inte vill. Lite så känns det nu.


"Kanske är det tack vare ansvaret som jag äntligen har blivit en dräglig människa? "

Med ansvar kommer social distansering, men trots det känns alla relationer närmre än någonsin. Det är snarare en fråga om fysisk distansering, än social. Jag är ju minst lika social nu som förut, om inte mer. Jag äter middag tillsammans med mina vänner genom webbkameran, jag sms:ar intensivt med mormor och nästan varje dag har jag kontakt med människor i min närhet, vi stämmer av och undrar vad den andre gör och mår. Jag småpratar med en främling på bekvämt avstånd i mataffären, jag lever symbiotiskt med min sambo utan att det skär sig och jag ser grannarna i ögonen när vi möts i trapphuset. Kanske är det tack vare ansvaret som jag äntligen har blivit en dräglig människa?


Ja, kanske. Det är ju ett ansvar lika mycket som en självklarhet, att se sina medmänniskor. Att fråga hur de verkligen mår och träffa dem på det sätt som är möjligt - om det så är med hjälp av internetuppkoppling. Kanske är det den insikten vi tar med oss, och som vi aldrig hade getts om vi inte hade behövt ta just ansvar i denna rådande kris. Vi måste se efter varandra. Så jag påminner mig själv om att förpliktelsen som kommer med ett ansvar, är bra. Den väcker oss. Den gör oss till bättre medmänniskor. Den förenar oss.

  • Facebook
  • Instagram
  • LinkedIn

© 2018 WENDY FRANCIS

© 2020 SELMA KAPLANOGLU & EVELINA BRAVO