• EQUALIZER MAGAZINE

Jaget och kroppen

Uppdaterad: maj 22

Skribent: Monika MB

Bild: Linnea Gestsson


Glassplitter som glittrar mot asfalten i morgonsolen. Mina steg hörs knappt när jag tar min hund på vår första promenad för dagen. Vinden är mjuk och det går att andas lättare nu när våren är här. Medan vi promenerar bredvid varandra är jag tyst. Min hund doftar på varje buske och varje gräsplätt vi går förbi. Jag är tyst för att jag har ont. Tyst, för jag är inte säker på hur jag ska existera i det här utrymmet. De senaste veckorna har präglats av smärtor varje dag.


Mitt liv förändrades från dagen jag fick mens. Var tionde livmoderbärare lever mer eller mindre med endometrios, en kronisk sjukdom som bildas när livmoderslemhinnan hamnar på andra ställen än livmodern. De vanligaste besvären är smärtor före och under menstruation, men smärtan kan också uppstå vid ägglossning eller andra tidpunkter mellan menstruationer. Det är en sjukdom som innebär att så kallade endometriosceller börjar växa och orsakar inflammationer inne i buken. Dessa endometriosceller kan i sin tur leda till buksmärtor, ärrvävnad och sammanväxningar. Med tiden kapslas även endometrioscellerna in av kroppens försvarsmekanismer och endometrioshärdar eller cystor bildas. Allt som allt har personer med endometrios kroniska smärtor och hamnar ofta i skov, vilket innebär en längre perioder av smärta eller försämring av sjukdomstillståndet.


Ju äldre jag blivit desto mer har sjukdomen stulit från mig. Den har gjort det svårt att planera. För livet kan förändras plötsligt, sättas på paus eller stanna upp helt, när smärtan dundrandes ställer sig i vägen. Den förlamar mig och gör det svårt att förhålla sig till vardagens ramverk. Bara att existera i relation till omgivningen och allt runt omkring, blir en utmaning. Samhället är inte är byggt för individer som behöver avvika en gång i månaden på grund av värkande bukar.


Kvinnors kroppar har alltid varit problematiska i relation till samhället. Vi har lärt oss att vara till lags, att anpassa oss och även om jag kan älska min kropp till världens ände (vilket bara det är en bedrift i sig) är den fortfarande besvärlig att existera i. Medan jag ler känner jag en kompott av huggande och gnagande värk som stundtals gör mig yr. Min sömnlöshet och bristen på aptit gör att jag är kraftlös och tappar koncentrationen lätt. Det kan verka som att jag mår bra; jag ser frisk ut, skrattar vid rätt tillfällen och betalar räkningar i tid men under allt detta bär jag på en kropp som väger tungt. Och över den en rustning som är ännu tyngre. Sjukdomen är osynlig och därför gör den även mig - osynlig.


Innan COVID-19 var oron kring de mentala konsekvenserna av att vara isolerad inte direkt ett samtalsämne. Då fanns inga uppmuntrande artiklar om hur du bäst överlever isolering eller långa listor med tips på tekniska resurser som gör det lättare känna sig ansluten till familj och vänner. Nu går det istället runt memes på instagram som “Social distancing and self-isolation? I do it like a pro – I've done it for years because I’m chronicilly ill.” Det verkar som om det är först nu, när de friska måste ta itu med “de sjukas” verklighet som ensamheten och vårdens betydelse har blivit ett samtalsämne. Låt oss applådera!


Själv räknar jag min tillvaro i perioder, perioder då jag har ont och perioder då jag inte har det. Med andra ord; perioder då jag är isolerad och perioder då jag klarar av att vara social. När det är som värst är det kväll på morgonen, eftermiddag på natten. Samtidigt fortsätter resten av världen att snurra. Oberoende av mina perioder. Få personer förstår känslan av isolering det väcker. Inte ens stjärnorna lyser klart under nätter med smärta.


Kanske kommer livet i hemmakarantän lära människor hur meningsfulla kramar och sms-konversationer som håller dig sällskap om nätterna är. Kanske kommer människor inte ta de små sakerna för givet efter den här pandemin. Oftast är det är svårt, nästan omöjligt, för omgivningen att begripa hur det är att leva med smärta dagligen och vilka påföljder det har. Men kanske kommer den här krisen få våra vänner att minnas hur svårt det ibland är att vara ensam. Kanske kommer de därför hälsa på oftare även när de väl har lämnat sin isolering.


Ju mer jag önskar att springa från min kropp desto mer värker den, tänker jag för mig själv medan jag närmar mig skogsgläntan. Solen skiner igenom granarnas kronor och min hund spejar med öronen, lyssnar. Vi sätter oss vid en parkbänk för att vila. Kroppen värker och jag har blivit trött av promenaden. Med ett andetag tömmer jag mina lungor på luft. Det gör mig ledsen att erkänna dessa kamper. Det är svårt att erkänna dem i en värld som inte stannar upp för någon – speciellt inte för en kvinna. Men jag, och många andra med mig, försöker bara göra anspråk på autonomi över våra kroppar, över detta liv som inte går att anpassa. Vi måste ta upp utrymme trots att vi inte vet hur. Det är vår frustration över att ingen ser oss som tvingar oss. Vi gör anspråk på oss själv om och om igen för att vi måste. Ofta i tystnad men förhoppningsvis inte längre osynliga.

  • Facebook
  • Instagram
  • LinkedIn
  • Spotify