• EQUALIZER MAGAZINE

I spegeln

Uppdaterad: maj 22

Skribent: Elsa Meyer

Jag lyfter handen / hon lyfter handen

Jag räcker ut tungan / hon räcker ut tungan

Jag blundar / hon blundar (tror jag)

Och ändå / total främling


Det är som att höra sin egen röst på film. Melodin, pauseringarna, skrattet, man kan dem utantill. Men samtidigt den där olustiga känslan, som att det är någon helt annan som pratar. Det finns ett ord för den känslan: jamais vu, franska för ”aldrig sett”. Till skillnad från systerbegreppet déjà vu, handlar detta om att tro sig uppleva någonting för första gången, trots att man rationellt sett vet att situationen är en välkänd.

Jag upplever ibland jamais vu i relation till min egen spegelbild. Antagligen beror det på att jag är tokig i att spegla mig - man hittar mig i badrummet, framför skyltfönstret, böjd framför backspegeln, you name it. Det kan ses som en ohälsosam vana, men jag tror faktiskt att det är helt normalt att vara besatt av sin egen spegelbild, till och med bäbisar är det. Deras favoritaktivitet är ju att klistra sina kladdiga små händer mot glasskivan och se djupt in i sina själars fönster. Speglingen blir en slags reality check: jag existerar, jag står här och så här ser jag ut.

Men vad händer då när man för en sekund inte känner igen sig själv? Neuropsykologen Chris Moulin lät en grupp människor skriva ut ordet ”door” trettio gånger för att undersöka ifall någon av de uppfyllde symptom för jamais vu. Det gjorde de, 68 procent faktiskt. Prova själv så kanske du upplever ordet som skrivet på ett helt okänt språk. Kanske är det där vi hittar orsaken till varför man ibland är främmande inför sin spegelbild, i hur ofta vi faktiskt speglar oss. Likt försökspersonerna finns en rad litterära karaktärer som kan diagnostiseras med jamais vu. Detta har nästan blivit till en kliché inom skönlitteraturen som både Jean-Paul Sartre och Isabelle Ståhl har gjort sig ”skyldiga” till. Tydligen älskar vi att skriva och läsa om dissekerade egon i alla dess former. Esther Greenwood i Sylvia Plaths roman Glaskupan är ett praktexempel. Vid upprepade tillfällen beskriver hon sitt ansikte som om det skulle tillhöra någon annans:

”[…] och jag upptäckte plötsligt en stor kinesisk kvinna med suddiga ögon som dumt stirrade mig rakt i ansiktet.”

Spoiler: det finns ingen kinesisk kvinna. Glaskupan beskriver en resa mot djup psykisk sjukdom och Esthers jamais vu bör nog läsas som symptom för en gryende psykos. Men visst ligger det något nästan skamligt eggande i att få följa en ung kvinnas förfall? Hennes identitetskris konkretiseras med hjälp av speglarna, en kris som når sin kulmen när Esther ligger på sjukhus och misstar sin spegelbild för en verklighetstrogen tavla. Plath och många andra författare drar denna rädsla till sin spets och gräver i de mörkaste delarna av det mänskliga psyket, som vi läsare älskar att götta oss i.

Troligtvis är det av igenkänning Glaskupan har fått sin kultstatus, och även om majoriteten av dess läsare kanske inte tampas med psykoser, så är vi många som delar hennes rädsla för att medvetandet och kroppen ska separeras. Så vi speglar oss, för att gång på gång fastställa våra utseenden, men på samma sätt som ordet ”door” ter sig allt konstigare ju fler gånger det skrivs, visar spegeln en alltmer deformerad gestalt desto fler gånger vi ställer oss framför den.

Det skulle ju såklart kunna vara av ren och skär tristess jag jämt och ständigt söker mig till reflekterande ytor. I alla fall känns den teorin mer lockande än att skylla på narcissism och fåfänga. Spegeln kan vara en fantastisk oas i den annars så lamslående tråkiga ensamheten, ett slags substitut för umgänge och bekräftelse. En enmansföreställning med en publik bestående av en person. I brist på andra ansikten att vila blicken på kan man alltid stirra lite för länge på sitt eget för att till slut få syn på en helt ny person. Om mötet blir alltför obehagligt kan man alltid vända på spegeln, slå upp ett worddokument och skriva en bok om det. Den kommer sälja bra, jag lovar.


  • Facebook
  • Instagram
  • LinkedIn
  • Spotify