Konst i form av en bildrulle

Skribent: Beam Wilailak Raya


Min text handlar om att fånga minnen och att man tar vara på det, återkomst får mig att tänka på närhet, att kunna vara nära sina vänner och sin familj igen efter pandemin. Texten Konst i form av en bildrulle skrevs när det fortfarande var restriktioner och då man inte kunde ses som vanligt. Så jag tog alltid tillfället i akt och fotade så fort vi faktiskt kunde hitta på något, och skrev sedan en text om det och charmen med det. För mig, som jag nämner i texten, så är det alltid roligt att bli uppmärksammad efter man fotat. Alla är ivriga till att få se bilderna och alla vill oftast vara med. Det är fint att känna sig uppskattad och viktig ibland.


Det var tredje gången den här månaden, jag ser tydligt att gubben bakom disken är trött på mig. Det är nästan lite genant, att det ska vara 2021 men jag går runt med en analog kamera. Nästan som om jag vore som de där wannabe hippierna som läser estet på Midgård.


Ingen förstår charmen med framkallade bilder, att faktiskt kunna hålla och återuppleva ett minne. Min åttatusen kronors Iphone fyller snart ingen funktion, förutom det den är gjord för. Att kunna ringa, så nu känns det som att mamma ringer hela tiden. Jag hinner inte njuta av mina bilder innan det plingar på mobilen. Att jag ändå är arton år och samtidigt fruktansvärt irritabel av ljudet från notiserna.


Det var extra betydelsefullt för mig, det där med en fysisk bild istället för en digital, möjligtvis för att mina minnen hittills varit lika unken som en toalett på krogen en lördag kväll. Trots att jag fylls av eufori av min fotovägg så rodnar jag fortfarande till varje gång jag går in i butiken för att framkalla mina bilder. Dessutom luktar det som en sommarstuga på Solsidan där inne, jag är ganska säker på att det spelas indierock i bakgrunden. Troligen valt för att locka alla outsiders som inte får vara med på helgens klassfest.


Jag förstod verkligen inte varför det var så genant att lämna in kameran, säkert för att jag inte vill misstas som oteknisk. Det är jag, men inte så pass att jag inte kan använda mobilkameran. Jag skäms nog fortfarande, men har insett varför jag bör sluta med det. Det är obeskrivligt vackert att kunna hålla i en bild, och absolut alla gläds av att se mig ta fram min kamera. Kvällen och upplevelsen blir mer speciell. Med bakfylla i bakgrunden så skriver alla alltid morgonen därpå om jag hunnit framkalla bilderna, såklart är svaret nej. Men jag uppskattar entusiasmen från mina vänner, FÖRUTOM när det tjatas så jäkla mycket.


Jag är utanför, osynlig och oviktig för samhället, och det är säkert alla andra som också behöver lyssna på Hozier för att somna. Rota bland era mor- och farföräldrars lådor, eller var en miljöbov och köp en engångskamera. Alla vill vara med på bild så de också kan få känna sig betydelsefulla. Akta bara så att du inte får klassens kulturtant.



Felicia Wiklund

Edvard Miciol, Henrik Scheer


Trädgårdsföreningen Linköping


Hugo Eriksson

Henrik Scheer, Edvard Miciol, Samuel Öman, Elias Augustsson