• EQUALIZER MAGAZINE

"KVARLEVOR"

Skribent: Maria Bodin



Som det här numret av Equalizer visar har begreppet överlevnad många betydelser. Inom arkeologin är survivals, eller kvarlevor, en form av källa till kunskap om historien. Den berättande källan är en annan. Medan den berättande källan är exempelvis ett manuskript eller ett protokoll som skildrar en händelse, är kvarlevan en rest från ”där och då”, ett föremål som visar att händelsen ägt rum, till exempel en grav, krukskärvor, eller Bockstensmannen.


Magkänslan säger att kvarlevan borde vara mer tillitsfull än den berättande källan. Den senare känns mer manipulerbar, mänsklig, och subjektiv. Men även kvarlevor kan vara missvisande och tvetydiga. Ett berömt exempel är fyndet i Shanidargrottan. Där upptäcktes en neandertalargrav överströdd med blommor, eller rester av blommor. Det blev stor uppståndelse över fyndet och man drog slutsatser om att våra förfäder måste ha varit synnerligen finkänsliga och rituella varelser. Senare framlades teorin att det helt enkelt kan ha varit djur som fört in växtdelarna och kontaminerat gravplatsen.

Eftersom jag jobbar på ett museum, med barngrupper, får jag många frågor om äkthet och sanning. Frågor som är befogade, men som ofta har komplicerade svar. “Är det här ett riktigt svärd?”, är en vanlig fråga om det svärd som barnen får testa att hålla. “Nej, det är inte vasst, om du är orolig för att skada dig”, kan jag svara, men jag måste genast tillägga: “Fast det är tungt som ett riktigt svärd, så även om det inte är slipat så måste du vara försiktig med det spetsiga, 1,5 kg tunga metallföremålet”. Eller också så svarar jag: “Nej, det är inte ett hundratals år gammalt museiföremål, men det är en exakt kopia av ett 1500-talssvärd”. När jag själv någon gång fått frågan om jag är ”en riktig riddare” har ett annat barn hjälpt mig fylla i med lika förvirrande svar som mina, “Nej, riddare fanns för länge sen”. “Var hon riddare för länge sen då?” “Nej, då hade hon varit död, precis som dinosaurierna”.


"Jag brukade ha ångest under nyårsaftnarna för att det förra året ohjälpligt försvann, eller dog, som det heter i nyårsdikten.."

Frågan om vad som är ”på riktigt” är helt rimlig med tanke på hur mycket jag ljuger för barnen, för att underhålla eller bestämma. För att underhålla: “det finns en skatt på museet som vaktas av en drake”. Och för att bestämma: “draken kan ta oss om vi inte samlas lugnt i en ring på mattan”. Kanske är det tvivelaktigt av mig att ljuga för barnen, i synnerhet eftersom jag har en viss auktoritet och ett medföljande ansvar i egenskap av museipersonal. Men museet, som är min arbetsplats, manar inte till någon större vördnad och hänsynsfullhet inför historien, som det ser ut i nuläget. På grund av att vår utställning renoveras är allting omkullkastat och till hälften tömt. Varje gång jag gått in i den stängda utställningssalen har jag mötts av ett nytt kaos. I en glasmonter syns en ensam strutsfjäder, som tidigare tillhört en prålig hjälm, i andra glasmontrar syns kartongskräp och förpackningstejp. Skyltdockor som föreställt ryttare ligger med flagnande färg på britslika bord, och ger det mörka, kalla källarrummet en bårhuskänsla. Mattor har rivits upp med största vårdslöshet och ligger i slamsor över hela golvet. Till de besvikna besökarna, som nekas inträde i det här kaoset, säger jag att det kommer öppnas en fräschare utställning snart. Ofta låter de sig inte tröstas – nostalgiska och sentimentala som barn. De vill att svärden och rustningarna ska stå där som de alltid gjort.


Jag förstår besökarna. Jag var själv väldigt sentimental när jag var liten. Jag brukade ha ångest under nyårsaftnarna för att det förra året ohjälpligt försvann, eller dog, som det heter i nyårsdikten som läses på Skansen. Varje nyår skrev jag ner årtalet på en liten lapp som jag sparade i min spargris, som för att besvärja året att vara kvar. När jag blev äldre vändes den här sentimentaliteten till sin motsats. Ungefär när jag var 15 förstod jag att jag inte var hetero och vid samma ålder började jag få panikattacker. Jag såg mig själv som vriden och bristfällig. Eftersom min ångest härstammade ur något jag inte vågade prata om med min familj, kände jag det som att jag höll på att uteslutas ur den tryggheten, och fjärmade mig därför självmant. Hermann Hesse beskriver den här känslan väl i romanen Demian. Hesses protagonist upplever att han som barn blir insugen i den värld som i föräldrarnas syn är syndig, och känner därför att det hemtrevliga blir förbjudet för honom. Så beskrivs hans upplevelse:

 

”[A]llt detta var för mig ljuvare, varmare och mera värt än någonsin, men det var inte längre än tröst eller något som jag hade rätt till, det var idel förebråelser.”


Sådana saker som jag tidigare bemödat mig om att spara och vårda blev mig motbjudande, eftersom de symboliserade mig. Driven av självhat och skamkänslor började jag göra mig av med ägodelar som kläder, ritblock, dagböcker, och foton. Jag tänkte att det enda sättet att bli kvitt min ångest var att rensa bort den jag dittills varit. Mitt förhållningssätt till mig själv påminde om mitt nuvarande förhållningssätt till mina lögner för barnen på museet. Min självbild var en praktisk lögn. Jag valde att glömma allting hos mig som ingav mig skam- och ångestkänslor för att överleva. Idag, när jag mår bättre, försöker jag tänka att det som är värt att minnas kommer jag minnas även utan föremål som stöd för minnet. Ändå undrar jag hur urvalet av minnen hade sett ut, om jag inte rensat bland dem driven av självhat.


"Driven av självhat och skamkänslor började jag göra mig av med ägodelar som kläder, ritblock, dagböcker, och foton. Jag tänkte att det enda sättet att bli kvitt min ångest var att rensa bort den jag dittills varit."

Autoarkeologi är en strömning där man använder sig av artefakter från sitt personliga förflutna för att komma till någon slutsats eller insikt om vårt samhälle eller kultur. I artikeln ”Tales of a Fighting Bobcat: An ‘‘Auto-archaeology": of Gay Identity Formation and Maintenance” använder sig Ragan Fox av en karta över sin skola, sina omdömen, och skolfoton för att förstå homosexuella elevers situation i skolan. I förbigående nämner Fox att han är tacksam för att hans föräldrar är ”packrats”, alltså har sparat dessa artefakter som ligger till grunden för hans studie.


Jag funderar på vad som skulle vara utgångspunkten för min autoarkeologi, jag som slängt mer än vad jag sparat. Kanske det fransiga, klistriga som är kvar innerst vid pärmen på mina anteckningsböcker efter att jag rivit bort sidorna. Jag försöker påminna mig själv om att ingenting av den jag är egentligen är borttaget, utan att också mitt rensande är en del av min historia, ett tillägg till helheten. Mitt personliga museum är som museet där jag jobbar, till hälften tömt, rörigt och sönderrivet, men fortfarande växande, under förvandling.


Mer läsning:

  • Hermann Hesses Demian finns utgiven på Bakhåll förlag 2006, i översättning av Erik Ågren. Upplagan som citeras i texten är från Maja Mikanders översättning, utgiven av förlaget Aldus/Bonniers 1971.

  • Artikeln ”Tales of a Fighting Bobcat: An ”Auto-archaeology” of Gay Identity Formation and Maintenance” av Ragan Fox finns att läsa i tidskriften Text & Performance Quarterly, årgång 2010, nummer 2.


#EQUALIZERMAGAZINE

#Kvarlevor

#Perspektiv

  • Facebook
  • Instagram
  • LinkedIn

© 2018 WENDY FRANCIS

© 2020 SELMA KAPLANOGLU & EVELINA BRAVO