• EQUALIZER MAGAZINE

LIVSKONST: "Om man vill ha något skönt att titta på, borde man bli kär istället"

Skribent: Mathilda Tönseth

"Menstruerande kroppar är inte inneboende provokativa, men i ett patriarkalt samhälle blir mens skamfullt, omoraliskt och ytterligare ett tecken på att menstruerande människor är underlägsna män."

Varje dag på väg till skolan har jag åkt förbi konstutställningen The Night Garden vid Slussens tunnelbanestation. Jag har sett många olika reaktioner; barn som storögt har tittat och ställt frågor till sina föräldrar. Medelålders människor som har blivit generade. Äldre som har tittat frågande. Sen var det en cirka 13 år ung tjej jag såg när konsten hade suttit uppe i mindre än en vecka. Det var mycket folk den dagen och jag såg hur hon tittade rakt fram för att inte gå in i någon med vita hörlurar i öronen. Ett tåg lämnade stationen, blottade väggen med konsten samtidigt som hon tittade upp och såg tuschpennsmänniskorna, fåglarna, träden. När hon såg dem så log hon. Det var inte ett låtasasleende och heller inte något  medlidsamt, hennes leende var ett slags tack till konsten.



Liv Strömquists verk delar utrymme med lika stora bilder som just nu gör reklam för telefonabonnemang, banker och sexleksaker. Jag undrar om SLs konstansvariga förstod ironin med att ha illustrerade människor, som lever sina liv som att ingen såg på, varvat med reklam där modellerna ser så perfekta ut att de skulle kunna vara skickligt animerade.

Verklighetstrogen konst har en lång historia, men när fotomediet kameran  fick sitt stora genomslag i mitten av 1900-talet, slutade många konstnärer försöka skapa målningar som skulle se så verkliga ut som möjligt. De kunde inte tävla med en maskin som bokstavligen kunde fånga ögonblick. Men när jag står på Slussens perrong och försöker ta bilder av Liv Strömquists konst till den här artikeln, kan jag inte låta bli att känna att hon ändå vinner över reklamen. För hennes tuschmänniskor ser mer verkliga ut än personerna i reklamen  och deras forcerade leenden. Hennes människor kysser varandra som att ingen ser på, de sover i trosor i någons knä och de åker skridskor trots att de har mens.


Sen är det ju det där med mens. The Night Garden handlar inte om mens. Artiklarna gällande konstverken skulle kanske kunna lura dig att tro det. Medier skriver uteslutande om mensfläckarna, om folks reaktioner kring dem. Ingen skriver om ugglorna, om träden. Ingen skriver om hur naturen skildras i konsten. Men konst är till för att skapa reaktioner, och det är precis vad den gör.



För i ett vakuum finns ingen konst. Om Liv Strömquists verk flöt runt i ett vakuum skulle det bara vara fibrer som bildar papper, molekyler som bildar tuschfläckar. Verken blir till konst först när våra hjärnor registrerar fläckarna som bilder, när neurotransmittorer sänder signaler mellan våra hjärnceller och får oss att börja tänka på det vi ser. Och det är just precis det som Liv Strömquist lyckas oerhört bra med - att skapa reaktioner både i våra hjärnor  och i vårt samhälle. Menstruerande kroppar är inte inneboende provokativa, men i ett patriarkalt samhälle blir mens skamfullt, omoraliskt och ytterligare ett tecken på att menstruerande människor är underlägsna män. I slutändan är det inte mens i sig som är problemet. Den måste finnas för att vi som art, vi som samhälle - även om det må vara patriarkalt sådant - ska kunna leva vidare. Den ska bara inte synas. I ett patriarkalt samhälle ska kroppar som menstruerar göra det i tystnad och det är därför skridskoåkarens höjda ben blir så frigörande. De flesta som har haft mens har upplevt rädslan av att det ska läcka igenom, rädslan att andra ska veta att man har mens. Men skridskoåkarens ben är inte stängda, rörelserna är inte anpassade för att hindra andra från att se fläcken. Den typen av förändring upprör.



På Fridhemsplans tunnelbaneperrong pryds väggarna av nakna personer med penisar. Konsten där skildrar intimitet, drömmar och sårbarhet. I vintras kastade några nazister färg på konsten vid Fridhemsplan och Slussen. När machokulturen utmanas, när konst på allmänna platser försöker spränga de stenar som patriarkatets torn står på, är det läskigt för de som har bott i det där tornet hela sina liv. Om några veckor byts konsten ut. Jag vet inte hur SL tänker kring de nya verken, men jag hoppas att de kommer ihåg att konst inte alltid ska vara skön att titta på. Om man vill ha något skönt att titta på borde man bli kär istället. Konst ska skapa känslor inom oss och sen är det upp till oss själva att förstå varför den får oss att känna så, varför en röd fläck kan göra en så arg. Mest av allt hoppas jag att SLs nya konst ska få en 13-årig tonåring att le, att tänka “tack”.


Mer av Liv Strömqvist:


#EQUALIZERMAGAZINE

#Recension

#LivStrömqvist

  • Facebook
  • Instagram
  • LinkedIn

© 2018 WENDY FRANCIS

© 2020 SELMA KAPLANOGLU & EVELINA BRAVO