• EQUALIZER MAGAZINE

"MINUS 22 PROCENT INSPIRATION"

Skribent: Lova Rudin



Historien bakom den här recensionen är att jag skulle skriva en novell (som finns att läsa här

tips, tips) men efter att jag lyckats få ihop det inledande stycket hade jag ungefär minus 22

procent inspiration. Det enda ordet jag ville tänka på var havet för det var varmt och jag älskar att bada, men min novell hade inget alls med havet eller badande att göra. För att lösa idétorkan cyklade jag först till Mälaren – som är det närmsta jag kommer ett hav – där jag badade – för att det är det bästa jag vet – och sen gick jag till biblioteket för att hitta en bok.


Man ska ju läsa mycket om man ska skriva mycket och sånt där. Till följd av en uppväxt med

internet har jag tyvärr ett koncentrationsspann som en person som växt upp med internet, och bara tanken på att ta mig an en hel bok för att eventuellt hitta inspiration gjorde mig svettigare än den 30 gradiga värmen som drabbat Sverige. Därför styrde jag mig själv mot den lilla ställningen med Novellix-noveller, plockade ut tre stycken med vackra titlar och lånade dem. 20 sidor gånger 3 kändes som lagom många sidor för en inspirationsquest när det var den varmaste sommaren sedan SMHI började mäta somrar. 


Jag läste: 

Juan Les Pins av Sandra Beijer som skriver om tre vänner som äntligen får boka en språkresa ner till Rivieran, och som genast börjar ersätta sin, inte särskilt roliga eller trygga högstadieverklighet, med drömmar om sandstränder, matchande bikinis och nya människor. De får något att längta till, något att byta ut mobbarna och vintern och känslan av att vara fastlåst mot. De får en chans att skapa sig själva igen

- För första gången säger hon det som ingen av oss vågat säga högt: vi kommer aldrig mer behöva vara dem som vi är nu”.


Jag tänkte:

Mest på var novellen landar när huvudkaraktärernas drömvärld rivs i bitar av skolans mobbare: Man kan inte bo i en fantasi. Jag tänkte också mycket på hur huvudkaraktärerna tvingas inse samma sak som jag bittert förstod när jag flyttade utomlands med liknande drömmar om att göra mig fri från min egen person - man kan inte flytta från sig själv. 


Jag kände:

Lättnad över att högstadier är aldrig mer igen. Vemod över att det här är att man

alltid kommer vara sig själv hela livet. Hopp om det man faktiskt kan göra är att skapa en ny

verklighet att vara sig själv i, för det drömmer både jag och huvudpersonen om när novellen

tar slut. 


Jag skrev:

Ingenting på min egen novell. Jag vill att tempot i min novell ska brinna och i Juan

Les Pins brinner det inte, den är för mjuk för att jag ska kunna använda det i min egen text.

Jag har också svårt att inspireras av linjära handlingar med tydlig dramaturgisk kurva för jag

har svårt att skriva så. Å andra sidan kanske det är precis sådana här noveller jag borde läsa.


Jag läste:

Farväl mitt kvinnofängelse av Karolina Ramqvist. En novell som handlar om fången Anita som sitter på livstid för mord på en kvinnoanstalt i Kalifornien. Tillsammans med fyra andra mördare får hon delta i meditationsessioner, för att försöka hitta sin inre värld, men det enda hon kan tänka på är hur hennes kärlek Ana har blivit frigiven i morse. Anita kommer aldrig komma ut och hon kommer aldrig träffa Ana igen och dagarna kommer aldrig vara värda att räkna.


Jag tänkte:

På hopplösheten och ensamheten. På hur det enda man egentligen vet att man har

är sitt sinne, och att man i det kan skapa en alternativ verklighet, en tillflyktsort. Jag tänkte på

människor jag inte längre känner och inte längre träffar och inte längre tänker på. Är dem som trädet i skogen, finns de ens i min historia om de inte längre lever i mitt huvud?


*Insert filosofisk meltdown och kalasfylla för att fylla det existensiella hålet*


Jag kände:

Att systerskap är det finaste vi har. I slutet av novellen, när Ana är borta och Anita

konstaterat att ”ensamheten skulle bli mitt fängelse i fängelset” kommer hennes vänner förbi med gåvor, vägar bort från ensamheten och verkligheten. De räddar henne, och då kände jag sådan himla lycka över att få vara del av det där i min vardag, att jag kan rädda mina kvinnliga vänner från ensamhet och de kan rädda mig. Att vi är ett vi utan romantik eller

monogami eller partnerrelationer.


Jag skrev: Mer om vänskapsbanden mellan karaktärerna i min novell, om deras gemenskap

med varandra och med andra kvinnor de inte ens känner men som delar deras upplevelser och ambitioner. Det är det jag vill ska kännas i novellen, och Karolina Ramqvist visade hur man kan få det att kännas. Bra inspirationsläsning helt enkelt.


Jag läste:

Så som du hade berättat det för mig (ungefär) om vi lärt känna varandra innan

du dog av Jonas Hassen Khemiri. Huvudrollen, en ung kille, sitter hemma och dricker juice när poliser med bistra miner och blåa jackor ringer på dörren. De griper honom och för honom till en bil men det är lugnt för då fattar jaget att det här bara är hans kompisar som kidnappar honom till hans svensexa, för han ska ju gifta sig. Så måste det vara, och så fort förhöret och natten i häktet och samtalet med advokaten är över kommer kompisarna hoppa fram. Så måste det vara. Eller?


Jag tänkte:

Så här vill jag kunna skriva. Hur ska jag någonsin kunna göra det? Jag tänkte

också på lögnerna man berättar för sig själv för att man inte vill erkänna sin verklighet, på hur

det ibland känns farligt att ens i sin egen dagbok skriva om saker så som de är för att det blir

för jobbigt, så man (läs: jag) hittar på där också.


Jag kände:

Mycket. Den här novellen griper tag i mig och vrider ur mig som en disktrasa, allt

känns och det känns mycket. Jag tror att förvirringen, att inget sägs rakt ut, att man inte vet

om man borde gilla eller hata jaget bidrar till känslostormen. Det är så mycket intryck och det är så olika intryck hela tiden.


Jag skrev:

Först ingenting för hur ska jag någonsin kunna skriva så här? Sen bestämde jag

mig för att jag kan i alla fall härma och försökte skriva med lika korta meningar för att nå det

där brinnande tempot jag ville ha i novellen. Jag strök onödiga förklaringar för jag vill att

också min novell lever på ovissheten, det som är osagt. Jag blev ganska nöjd till slut.


Slutsats:

Det finns en färdig novell att läsa här i tidningen och därför räknar jag läsningen

som lyckad, målet som nått, novellen som skriven. Det var också tre trevliga noveller. Läs

dem och skriv. Eller åk och bada istället. Det kanske faktiskt var det som gjorde det för mig,

vem vet?


#EQUALIZERMAGAZINE

#Recension

#Novell

#Novellix

  • Facebook
  • Instagram
  • LinkedIn