Novell: Vingar

Uppdaterat: nov 12

Text och bild: Alva Isaksson



Det var tidig höst 2019 det hela började; augustimånaden och dess stilla värme hade precis dragit mot sitt slut och septembers ambivalenta väderlek tog till. Mobilskärmen lös upp av ett meddelande jag längtat efter långt innan sändaren ens tänkt ut den knappa meningen:

Tilda och jag ska flytta till Australien. Ska du med?

Under våren hade jag kuggat en tenta i litteraturvetenskap och hoppat av kursen. Sommaren hade jag spenderat i semesterextas med tågluff och resor till England och Frankrike med vänner, och när jag återvänt hem – brunbränd och bakfull – hade jag inte haft en enda krona kvar på kontot. Jag visste inte vad jag ville göra med livet, men jag visste att litteraturvetenskapens snäva ramar för tänkande om klassiska romaner och kanon inte var det. Det var inte livet. Min väns sms kom i precis rätt tid.

Ja. Ja! JA!

Jag skrek det från skyarna och ingen hörde på. Mitt livsöde inte mer intressant än deras egna skärmar.

Nästkommande morgon vaknade jag av en klåda på ryggen. Precis vid skulderbladen – samma cirkulära yta på var sin sida om ryggraden. Jag steg ur sängen och såg mig i spegeln, men det fanns ingenting extraordinärt att se. Inga utslag, ingen rodnad. Jag kunde inte nå de små bitarna av hud; det var den ytan där man alltid blir bränd för att man tror sig nå hela baksidan av sig själv med solkräm när man egentligen alltid missar samma bit av hud. En gång fick jag en riktigt svart pormask precis där och min kompis fick trycka ut den åt mig medan jag låg utan tröja på hennes säng i studentlägenheten. Hon satt ovanpå mig; vi hade kväljningar i kör.

Kliandet stegrade i intensitetsnivå när jag roffade åt mig vartenda pass jag kunde på jobbet. Jag behövde spara ihop pengar för att kunna åka: visum, flygbiljetter, boende, resor, allt behövde betalas. Jag la mitt liv på vänt för att äntligen kunna leva. Födelsedagsfiranden? Nej. Jobba. Ovanligt somriga hösteftermiddagar i en park? NEJ. JOBBA! Ledig tid för att varva ner och återhämta sig? NEJ! JOOOBBAAAA! Huden på ryggen var ett sådant besvär att jag fick gå utan behå, utan tröja, utan kläder alls. Naken bar jag min smärta.

Sedan började huden bukta ut. Precis där vid skulderbladen dit man aldrig når med solkrämen, precis de cirkulära märkena som plågat mig. Två lätta utbuktningar, som en sådan bula jag fick i pannan efter jag tappade en stol i ansiktet. Det hade skett under en stressad stängning på jobbet: stolarna skulle staplas på bordet, jag ville ut och dricka, stolen ville falla rakt ner i mitt ansikte. Resultatet blev en Kalle Anka-bula; som en abnorm finne, ett deformerat myggbett. Jag smög fram fingrarna för att röra vid missbildningarna. De ömmade när jag tryckte på dem, men likt med en bula eller ett blåmärke kunde jag inte hålla mig från att göra det igen. Jag gömde utbuktningarna under dubbla tröjor.

Den tredje oktober 2019 – min tjugotvåårsdag – stod jag naken framför spegeln. Utbuktningarna var spruckna – som två torra handryggar som inte ville läka hur mycket hudkräm man än stryker på. Jag lutade mig närmare spegeln och såg någonting vitt sticka ut från den ena. Var det finnar! Illamåendet rullade över mig men jag kunde inte förmå mig att titta bort. Jag skulle då aldrig kunna få min vän att klämma dessa. Trots att hjärnan skrek i vämjelse smög jag fram fingrarna och petade på det vita. Så fort jag rörde vid det tystnade tankarnas bedjande. Det vita var inte hårt och gummiaktigt som varet på en finne inneslutet i ett tunt lager hud; det var mjukt, lent. Jag nöp till med fingrarna och kunde greppa om det utan att det kändes som att jag vidrörde någonting. Precis som jag rycker av ett plåster drog jag i vitan: så långsamt och försiktigt jag bara kunde. Sist jag slet av ett plåster skapade jag fler små sår i huden. Såg ut som en sprutnarkoman full med röda prickar i armvecket. Snabbt och smärtfritt, my ass.

Ut kom någonting som var så bländande att jag knappt kunde se direkt på det. Den lilla öppningen i huden verkade inte vara tillräckligt stor för att ha fått plats med det vita som bredde ut sig så fort det lämnade hålet. Fluffet satt fast vid en stjälk på kanske en decimeter. Det vita befläckades här och var med röda och beigea slamsor av något som i vanliga fall skulle fått illamåendet att komma farandes i full fart igen, men jag var för full av förundran för att ens lägga märke till det.

Fastkilad mellan fingertopparna höll jag upp en fjäder.


Månaderna gick, jag la knappt märke till någonting som inte hade orden jobb, pengar eller Australien i sig, men ett nytt ord lades snart till i min vokabulär; ett ord som tidigare bara förknippats med Mexikansk öl på somriga stränder.

Vad var det? undrade folket. Inte värre än svininfluensan, sa vi. Det är något nytt långt där borta i Kina. Och vi gick vidare med våra liv.

När mitt visum godkändes hade jag små tufsar av vita fjädrar stickandes ut från ryggen. Jag fick klippa hål i alla mina kläder; det var inte längre någon idé att försöka dölja fjunet. De flesta var blinda för dem ändå. De få som frågade fick svaret:

”Jag flyttar till Australien i vår.”

Jag och mina vänner bokade flygbiljetterna och tufsarna växte till ankvingar, fortfarande bländande vita. Stegen blev lättare när vingarna lärde sig att flaxa i takt med fötterna. Inte ens efter nattpassen på väg hem klockan sex på morgonen var kroppen tung. Inte heller när jag gick till jobbet direkt efter att ha suttit tillsammans med vänner vid mitt köksbord och druckit natten igenom. När jag hämtade ner resväskan från vinden behövde jag inte vidröra ett enda trappsteg; jag flög ner till lägenheten.

Det var nästan mars. Min mamma tyckte inte längre jag skulle åka. Efter en skidsemester i Alperna hade viruset tagit sig hela vägen till Sverige, vi hade flera smittade i landet nu. Men, kära mamma. Jag ska ju till Australien. Om man ska tänka så är det säkrare att vara där än här hemma. Dessutom är det ingen stor grej. Det är ingen fara.

Natten innan jag skulle bege mig till flygplatsen var vingarna skygga. De försökte krypa ner under tröjan, ner under huden igen. Men de var för vuxna för att skyla sig ens under den stora t-shirt jag använde när jag sov.

”Vad är det som är fel? Varför växer du ur mig på ett sådant plågsamt vis för att sedan försöka krypa tillbaka igen?”

”Jag är rädd.”

”För vad?”

”För att jag inte ska kunna flyga.”

Jag strök över det mjuka dunet och vi somnade omfamnande varandra.


På flygplatsen möttes jag av tre par vingar, precis likadana som de jag själv bar på ryggen. Så vita att de lös upp den grådaskiga kvällen, så stora att de sträckte sig högt över mina vänners huvuden.

”Vad fina de är! När fick du dina?”

”För bara några veckor sedan.”

”Mina kom redan i somras!”

Våra föräldrar kramade om oss så hårt och länge att vi ömmande fick skynda oss mot gaten. När vi stod på rad, med passen i hand och väntade på att kliva på det stora metallfordonet såg jag mig om och suckade:

”Nu har vi allt.”

Och det vita dunet svarade:

”Och mer ska komma.”


Vi checkade in på ett vandrarhem i Melbourne. Vi letade bostad. Vi letade jobb. Vi letade toalettpapper. Samtidigt hade det lilla ölstinkande krypet närt sig på våra skratt och vår nonchalans, växt till ett odjur och tagit Europa i beslag. Italien sattes i lockdown, men videoklipp från människor sittandes på soliga balkonger spelandes gitarr och saxofon fick resten av världen att le. En video på en italienare i dinosauriedräkt springandes ner för en gränd för att lämna soporna fick oss att gapflabba.

”Kanske skulle man ha lite lockdown ändå.”

”Fett skönt att bara chilla hemma och sitta på balkongen och läsa.”

Jag blev erbjuden ett jobb i baren på vandrarhemmet och vi skrev på kontrakt på en lägenhet. Vad skönt det skulle bli att få var sitt rum igen. Och grannarna verkade väldigt trevliga! Vi satt ute i trädgården och drack tills det svartnade för hjärnan men ändå vaknade vi upp i våra sängar.

När bartendern drog tillbaka erbjudandet för att kommande restriktioner skulle kräva en minskad arbetsstyrka började mina vingar darra. När toalettpapperskrisen tvingade mig upp vid sju på morgonen för att köa till mataffären skakade vingarna så mycket att jag knappt kunde gå rakt.

”Det är kallt”, sa de. ”Skulle inte Australien vara varmt?”

”Det är höst här nu, skärp dig.”

”Varför har vi inte fått något jobb än?”

”Det kommer.”

Vid min femtonde misslyckade jobbansökan fick jag lugna vingarna med en flaska vin. Morgonen därpå slakade de så att jag knappt kunde ta mig ur sängen. Det var bakfylla, inget mer med det. Men nästa morgon vägde de ännu tyngre. Jag ställde mig i spegeln och såg en svart fläck i all snö. Svart som sot, en blomma som stått i en vas utan vatten. Jag ryckte loss den vissnade fjädern och det fina fjunet vittrade sönder under min beröring. Föll till marken och smälte in bland brödsmulor, hårstrån och damm.

Jag försökte prata med vingarna, fråga dem vad som var fel, men jag fick inget svar.

En dag senare – eller en vecka? En månad? Ett år? – blinkade teven upp i ett blått sken.

Fas 3 lockdown

Du får endast lämna hemmet av en av följande 4 anledningar:

  • Nödvändig inhandling av mat eller läkemedel

  • Motion

  • Arbete (om detta inte kan utföras hemifrån)

  • Sjukhusbesök


Bakom mig började någonting röra sig så häftigt att det fick hela min kropp att skaka. Som en jordbävning – folk hade pratat om jordens undergång så länge, nu var den väl äntligen här. Skälvningarna stannade plötsligt av och jag såg mig runt på mina vänner, men deras ansikten var klistrade mot teven, som att ingenting hade hänt. Jag vände mig om – var det något av alla de farliga djuren i Australien folk varnat mig för som krupit in bakom mig? Där, mot det svarta fuskskinnet som klädde den slitna soffan låg en askhög med en enda vit ljuspunkt. En ensam fjäder. Jag plockade upp den och återstoden löstes upp framför mina ögon.

”Vingarna!”

Jag sprang in i rummet och ställde mig framför spegeln, men det fanns ingenting att se. Hålen jag klippt ut hade vuxit ihop och ingen praktfull fjäderdräkt sträckte sig från ryggen. Jag slet av tröjan och där – på två cirkulära ytor precis vid skulderbladen där man ständigt får solbränna – satt två mörkröda sår. Huden var sprucken och längs kanterna gränsade rodnaden till svart. En ensam bloddroppe gled ner för ryggen. Jag kastade fram handen mot såren; försökte gräva fram något mer vitt som en kokainist gräver efter det sista pudret i påsen, men så fort jag rörde vid såren sköt en ilande smärta genom kroppen, så stark att jag föll till marken.

När jag förmådde mig att resa mig igen såg jag att jag tappat den ensamma, vita fjädern. Jag plockade upp den från golvet. Gömde den mellan sidorna i en bok jag sedan packade ner i resväskan. Ute i vardagsrummet verkade mina vänner inte ens märka vad de förlorat.

Varje morgon sköt jag ur sängen för att se på vingarna men allt som mötte mig var läkande sår. Varje dag plockade jag fram boken för att förundras över fjädern. Det bländande vita tårade mina ögon, ändå kunde jag inte sluta dem.

Dagarna närmade sig datumet som betydde frihet. Datumet lockdownen skulle släppa. Dagen Med Stort D. Vi skulle lämna staden, flytta ut till landsbygden, arbeta på en farm och vänta ut tiden. Vänta ut pandemin som blivit monstret under sängen som barnet varnat föräldrarna för men som de vuxna avfärdat som ännu en saga. Nu hade monstret tagit över miljontals av befolkningen. Du kunde inte ens veta vem den flyttat in hos förrän det var för sent. På en diktators vis styrde den oss alla med sitt globala herravälde. Men vi skulle fly. Vi skulle packa väskorna, gömma oss i vår Holden Commodore och fly till landet. Arbeta med får, med solcellspaneler, med att plocka körsbärstomater under brännande sol – vad som helst så länge monstret inte kunde leta rätt på oss.

Teven lyste återigen upp med sitt blåa sken:


Fas 3 lockdown återinsatt. Melbourne isolerat. Böter utdelas till Melbournemedborgare som bryter restriktionerna. Speciellt utsatta postnummer satta i särskild karantän.


Samtidigt sken bankkontot lika skrämmande:

0


”Vi får flytta nu direkt. Restriktionerna gäller inte förrän i morgon kväll klockan åtta.”

”Vi har inga pengar kvar. Hur ska vi ha råd med bensin?”

”Var ska vi ta vägen?”

”Vi måste åka hem.”

Länge stod jag i spegeln och stirrade på min bara ryggtavla. Slöt ögonen och inbillade mig att vingarna växt ut igen så att när jag öppnade ögonen fanns de där igen. För en sekund. Sedan återigen bara blek hud.

Jag vände mig om och studerade mitt ansikte. Längsmed munnen, kinderna och käkpartiet sträckte sig en skugga. En five o’clock shadow på en kvinna utan skägg. Jag sög på fingret och försökte gnugga bort skepnaden men den satt stenhårt kvar. Samma kväll dränkte vi våra sorger och vår lever i mörkt vin och stark sprit tills vi inte längre kunde minnas monstret. Tills vi inte längre kunde minnas våra egna namn. Dagen efter, bakfulla och med svullna, fuktiga ögon, samlades vi i vardagsrummet för att boka biljetten hem.

Under hemresan var munskydd ett tvång och jag bar min religiöst. Endast vid måltid och dryck åkte den av. Inte ens när jag sov fick den vila. I London hade jag inga pengar kvar och jag spenderade dem på en engelsk frukost med en sexa Bloody Mary. Hemma i Stockholm efter 42 timmar hämtade jag mitt bagage och skyndade mig in på toaletten. Lutade mig mot handfatet och drog av masken. Från öra till öra sträckte sig en sotning – från näsan ner över hakan. Jag tvättade ansiktet och den sjönk djupare in i huden. Etsade sig fast i porerna, i fettvävnaden och muskulaturen. Den rörde sig ända mot skelettet.

Väl ute ur badrummets hårda lysrörsljus omfamnade jag mina vänner – sörjande känslan av vingar som ruskade under beröringen – och gick över till mammas öppna armar. Hon var brun från distansjobb i trädgården.

Under den resterande sommarmånaden brydde jag mig inte om svärtan. Jag täckte den med foundation och log mot mig själv innan jag gick ut för att bada, för att åka ut på båttur, för att sitta i en park med vänner och dricka billigt vin från en box. Jag täckte den med fler lager concealer när jag tog mig ut på jobbintervjuer och provpass. När jag sedan fick ett jobb jag snart blev av med på grund av nya restriktioner ville den inte längre ignoreras. Medan mörkret fortfarande låg över staden sent på morgonen tyngde den ner mig mot madrassen. Den sträckte sina band åt varsitt håll tvärs över sängen och möttes på mitten under.

”Vingarna”, ville jag säga. ”Vart tog ni vägen?”

Men masken hindrade mig från att yttra ett ord.

Jag kunde inte längre dränka mig själv och känslorna. Efter bara tre glas med vänner snärjde sig masken så hårt runt munnen, runt bakhuvudet, att jag knappt kunde andas när jag kom hem. Masken växte, sträckte sig över mina ögon och jag var blind.

Tack för din ansökan men vi har valt att gå vidare med en annan kandidat.

Mail efter mail fyllde inkorgen.

Jag hade flytt från lockdown till lockdown. Jag riskerade inte längre böter om jag gick ut, men hur långt bort jag än rörde mig var jag fast i mitt hem. Låg på rygg fastspänd i en alldeles för stor säng. Netflix spelade någonstans i bakgrunden. Tankarna reste till ställen kroppen var förbjuden att ta sig till. Saknade platser jag aldrig besökt, människor jag inte trodde att jag kunde minnas.

I spegeln blickade min avbild mot mig. Så fort jag öppnade munnen var hon borta igen. Vart tog jag vägen? Vem var det som pratade så tyst? Som låste munnen timmar i taget? När Corona lämnade min kropp hade den tagit mig med sig i utbyte mot antikroppar.

En dag hade jag ork. En dag tog jag mig ur sängen och började packa upp resväskorna som belamrade rummet. Kläder som behövde tvättas slängdes på golvet, minnen slängdes under sängen. När jag lyfte upp en bok föll någonting ut från sidorna och singlade ner i mitt knä. En tunn stam klädd av vita tufsar.

Jag strök med fingrarna över det mjuka dunet som snart fuktades av tunga tårar.

Varje dag tog jag fram fjädern, varje dag tårades ögonen av det bländande ljuset. Sedan satte jag mig med datorn och skickade iväg ännu en jobbansökan.

Det är oktober. Solen skiner utanför fönstret, in i mitt lilla studentrum. I morgon har jag min andra tentamen på kandidatprogrammet i kriminologi. Det är sjuhelvetes mycket bättre än litteraturvetenskap.

Vaccinet har kommit och sextiosex procent av befolkningen har sugit i sig sprutan med tacksamheten av en heroinist. Vi lever som att monstret blivit dränkt av våra tårar och smält bort som den elaka häxan i Trollkaren från Oz, men ännu är det inte sant. Men vi orkar inte mer. Vi är trötta, kraftlösa, utslitna. Under snart två år har vi svältfötts på sociala kontakter och adrenalinfyllda upplevelser och vi är beredda på att roffa åt oss varenda smula vi kan lägga ögonen på. Nu kan jag sitta med en öl, omringad av vänner, människor jag precis har träffat och människor jag aldrig kommer säga hej till igen på en bar timmar efter solen lagt sig. Stå svettig och hopträngd som en packad sill i ett hav av människor som – likt en klan – ljuder ur sig samma ord, i samma tonart, samma tempo. Med händerna uppe i luften som ett barn som försöker fånga solen. Gå och klättra – känna hur musklerna rör sig under det tajta tröjtyget och svära högt när handflatan slits upp vid ett fall. Åka till morfar och kramas. Träffa nya vänner och kramas. Möta människor och kramas.

Det är som att solen äntligen börjat gå upp efter en lång, sömnlös natt. Jag ser det jag väntat så länge på: jag ser mig själv, jag ser livet.

Nu syns skuggan knappt. Jag tänker inte ens på den. Jag går på föreläsningar och träffar nya klasskompisar, och ibland kliar det på ryggen. Kanske önsketänkande, vad vet jag? Varje morgon studerar jag min nakna rygg i helkroppsspegeln. Jag väntar varje dag på vingarna och jag tror jag hör dem viska till svar:

”Snart kommer vi.”