Om du inte vidarebefordrar det här kommer en kvinna utan ögon att stå vid din säng inatt

Uppdaterad: jan 11

Skribent: Indra Fredholm

Bild: Selma Kaplanoglu

När jag gick i gymnasiet hade jag väldigt svårt att följa instruktioner, vilket min kära mor och far säkert kan vittna om. Mina lärare drabbades också hårt av mitt tvärtomdagen-varje-dag-syndrom. Varje gång vi skulle skriva en text som typ förklarade varför jordbruksrevolutionen var en viktig händelse var jag tvungen att argumentera för varför den inte var det. Jag hade säkert kunnat ge mig på ett karaktärsmord av Gandhi bara för att ~provocera~, för jag var helt enkelt inte mer kreativ än så. Temat för den här månadens EQ, ärlighet, fick mig av någon anledning genast att tänka i samma banor som då.

De förväntar sig säkert att jag ska skriva att det är dumt att ljuga, muttrade jag ursinnigt för mig själv, knöt min näve hotfullt kring ICA-kassens handtag och började lömskt planera ett debattinlägg om varför det är BRA att ljuga. – Mig kommer ni aldrig kuva, skrockade jag illvilligt där jag gick. En mötande familj bytte snabbt trottoar och kastade skrämda blickar på mig över axeln, och jag klandrar dem inte.

Mina planer gick dessvärre snart i stöpet. En snabb googlesökning avslöjar att vi tänker cirka 3000 sprillans nya tankar varje dag, men sorgligt nog var mitt fantastiska uppsåt till polariserande debatt inte en av dem. Jag hade, hör och häpna, exakt samma idé redan i mars 2014. På de cirka 7% av min fritid som jag inte spenderade på Tumblr skrev jag nämligen ett banbrytande retoriktal som jag gav titeln “Varför det är bra att ljuga”. Men fastän det var ett någorlunda välskrivet tal för den edgy 16-åring, så inser jag att tesen kommer med mer bagage idag än den gjorde då.


En stor anledning till att jag numera inte ens på skoj känner för att argumentera mot konceptet ärlighet är den (inte) snart (nog) före detta amerikanske presidenten. (Läs Marina Åströms text om Trump och post-sanningssamhället här.) Låt oss tillsammans lamentera det faktum att en av världens mäktigaste personer idag har en lång Wikipediasida tillägnad de lögner som praktiskt taget forsar ur hans mun som förflugen saliv. En graf från The Washington Post visar att Donald Trump farit med osanning över 23.000 gånger mellan januari 2017 och september 2020 - bara strax under antalet Black Friday-erbjudanden som fullkomligen har invaderat min inkorg den här veckan. Det är med andra ord absurda mängder sörja som Trump ackumulerat under 44 månader, och ett av de mer anmärkningsvärda uttalandena är förstås när han på Twitter felaktigt förkunnade att han vunnit presidentvalet. Under sin tid som USA:s president verkar han ha lyckats luckra upp verkligheten till den grad att sanning har blivit subjektiv. Vilket i för sig är toppen! På förekommen anledning ska jag meddela att jag faktiskt också vann det amerikanska valet, så det blir trångt i Vita Huset nästa år.


Sanningsbegreppet har alltså minskat i värde, trots att det aldrig varit viktigare att kunna skilja på sant och falskt. Konspirationsteorier som blivit lika rumsrena som Melodifestivalen eller På Spåret sprider sitt olycksbådande folieprassel runt hela världen. Dessutom finns det teknologi som möjliggör deepfake:ade filmklipp - ytterligare en faktor som gör det omöjligt att avgöra vad som stämmer eller inte. Man kan, med lite savoir faire, få det att se ut som att vem som helst gör eller säger vad som helst. Detta i kombination med en växande misstro till mediernas roll som den tredje statsmakten gör att vi riskerar att hamna i ett slags limbo där allt och inget kan vara sant. Så teknikens roll i den systematiska sanningskorrosion som vi har oturen att få bevittna ska inte underdrivas, men självklart är det även teknologin som gör det möjligt för oss att underrättas om världsläget på ett sätt som historiskt sett saknar motstycke. Vi är på en och samma gång mer välinformerade och samtidigt (potentiellt) mer ypperligt grundlurade än någonsin tidigare.

Men rövarhistorier är förstås inget nytt, och teknologin har sedan länge varit lögnhalsens hejduk. I mitten av 00-talet svämmade våra digitala brevlådor över med påhittade skräckhistorier, oändliga versioner av vad som skulle hända om du inte spred vidare ett kedjebrev. Vilket man alltid gjorde “för säkerhets skull”, fastän ingen egentligen trodde på det där. Det var länge sedan nu men det digitala kedjebrevet består - dock under nya premisser. Idag kan det ta formen av ett Facebookinlägg, en ogrundad tweet, eller ett copy-paste-sms som hävdar att ens kompis kompis pappa jobbar på underrättelsetjänsten, och om du inte skickar vidare så kommer en terroristgrupp från Wien stå vid din säng inatt. Kedjebreven skvallrar om den mänskliga dragningen till bluff och båg - att myten lockar mer än hård diskbänksrealism verkar vara inbäddat i vårt DNA. Jag ser dock hellre att vi återinför manisk mejlväxling än fortsätter låta oärliga politiker slita ut yttrandefriheten.


Jag tror tyvärr att jag kommer att behöva leva med mitt konträra drag livet ut, men när det kommer till min ursprungliga tes om att det är bra att ljuga är jag faktiskt beredd att lägga mig. Ärlighet och transparens har sjunkit så långt ned på listan över vad som prioriteras i samhället att inte ens jag kan argumentera för desinformation med gott samvete. Så vi landar i att ärlighet är bra, och att det är dåligt att ljuga. Att det tagit mig nästan 23 år att inse något som de allra flesta lär sig i dagisåldern ska kanske ses som en bedrift i sig. Men visst är man ändå lite rädd för den där kvinnan utan ögon? Även om man vet att det var någon 11-åring som satt vid familjedatorn 2002 och bestämde sig för att fucka med sin kontaktlista på Hotmail. Det kanske ändå är bäst att vidarebefordra nästa kedjebrev. Bara för säkerhets skull.

  • Facebook
  • Instagram
  • LinkedIn

© 2018 WENDY FRANCIS

© 2020 SELMA KAPLANOGLU & EVELINA BRAVO