• EQUALIZER MAGAZINE

RECENSION: "Shop Eat Die"

Uppdaterad: 14 dec 2018

Skribent: Maya Adler


Följ med ner i labyrinten med väggar gjorda av plast, där den fjärde väggen inte ens nämns. Följ med till långbordet dukat med en blodig finduk och vissna blommor. Följ med in i det manliga geniets huvud.


Foto: shopeatdie.se

Den nionde november i år var det dags för premiär för ShopEatDie - En konstnärs sista utställning. Jag var där ett par veckor senare och upplevde detta virrvarr av film, ljud, konst och känslor.


Regissören Jimmy Meurling har skapat sitt fjärde verk efter trilogin "Satans demokrati". Hösten 2015 kunde man se de tre föreställningarna i min pappas gamla kontorsbyggnad i Sickla. Nu begav vi oss istället söder om Stockholm, nämligen till Farsta. Innan insläppet hamnar vi i en lokal i Farsta Centrums källare, där jag tio år tidigare i mitt liv smugit in och köpt bh:ar i minsta storlek. Men nu klädde vi besökare oss i likadant, iförda mask och en svartvit överdel. Det hela gör så att vi alla ingår i ett tyst avtal att på egen hand, helt anonymt, delta i denna tillställning.


På 1000 kvadratmeter vandrar man runt i förvirrande labyrinter med väggar av mjukplast. Labyrinten har ett antal krypin där hörlurar hänger från taket, med dem på hör man den fiktiva konstnären Richard S berättelser, samtidigt projiceras ett filmklipp på plasten där konstnären berättar olika delar ur hans liv. Han pratar om kärleken, döden, New York, sin mamma och att allt på ett sätt är meningslöst. Vi får följa med honom på en inre känsloresa, de sista tio dagarna av hans liv. Alla rum talar för dem själva, vi hade god tid på oss att gå igenom alla, sitta ner, lyssna och förstå ett budskap. 1,5 timme spenderar vi nere i plastlabyrinten och med ca tio minuters mellanrum hör vi Richards röst i högtalarna: Seven days left, Four days, Three days left to live osv.


Foto: shopeatdie.se

Medan jag ivrigt tar mig vidare i labyrinten, kommer till nya rum, hamnar där jag hamnat många gånger innan, hörs musik ifrån högtalarna som blir högre och mer intensiv hela tiden. Det ångestpådrag jag upplever när stråkarna kräver större utrymme är något jag aldrig upplevt under ett kulturevenemang. Jag upplever att för varje ”dag” blir desperationen från Richard S starkare.


Avslutningsvis, passande nog på den sista ”dagen”, blir vi alla ombedda att gå till det stora rummet i mitten av labyrinten. Där står ett långbord uppställt som, enligt min analys, tidigare varit pyntat med finporslinet, den vita duken och de färska blommorna. När jag sätter mig är duken blodig och blommorna vissna. Bredvid och mittemot mig sitter maskbeklädda besökare som jag stött på många gånger under våra 90 minuter tillsammans. Jag noterar att vi alla tittar på varann, vi har inga problem att titta länge, med hjälp av maskerna har vi liksom lämnat landet av vad som känns socialt accepterat.

Plötsligt startar kvällens sista filmvisning, labyrinten har tystnat och Richards sista dag är kommen. På filmen visas en scen där likadana maskbeklädda personer, likt oss, sitter runt det dukade bordet - utan blod och döda blomster.


I filmen kommer konstnären Richard S in i rummet och ställer sig på bordet, tar några steg och hamnar mitt i, mitt på. Han klär av sig, tar fram en kniv och börjar skada sig själv. Han dör i de maskbekläddas armar.


Foto: shopeatdie.se

När föreställningen är slut kommer vi upp på markplan igen. Vi ger tillbaka maskerna och kläderna och återgår till våra vinterkappor. Väl ute inser jag att jag precis varit inne i det "manliga geniets" huvud. I alla mörka rum, i alla snirkliga gångar, hört alla förbjudna tankar. Med alla religiösa kopplingar kunde storhetsvansinnet kännas på lång väg. Jag och mina vänner pratar om upplevelsen hela vägen in till stan igen, vi diskuterar hans slutscen där långbordet och den blodiga nakna kroppen kunde på många sätt likna självaste Jesus sista stund i livet. Vi pratar om hans berättelser om Odysséen och Iliaden och hur han på något vis tycks berättat allt utifrån ett jag-perspektiv.


Jag tänker på hans yviga rörelser och plötsliga ljud som är så typiska för en sådan karaktär. På många sätt föll denna Richard S platt i mina ögon, men utförandet och upplevelsen blev desto mer innovativ och spännande!



#EQUALIZERMAGAZINE

#Recension

  • White Facebook Icon
  • White Twitter Icon
  • White Instagram Icon