• EQUALIZER MAGAZINE

Sammanförda av nattlivet - nu intar VERO ditt musikliv!

EQUALIZER

Foto: Hanna Rubensson

Trion VERO är definitionen av ett modernt band. Sammanförda av nattlivet, gick de från att mixa disco, till att starta ett band och äntra rockscenen. Bandet består av Amanda Eddestål (bas), Clara Gyökeres (Gitarr) och Julia Boman (Sång). Equalizer bad VERO berätta lite mer om sig själva och bandet, såhär svarade de:


Julia

- Jag minns så tydligt första gången vi träffades. Clara kom fram till mig på en klubb och sa "Hej, vi känner inte varandra, men jag vet vem du är och du vet vem jag är, ska vi börja jobba ihop?". Jag var sedan tidigare i samma band som Amanda och introducerade dem för varandra. Det var en period då vi lärde oss DJ:a och hade olika klubbar tillsammans, vi hade kul och då gick det fort att lära känna varann. Jag hade släppt några låtar under eget namn ett tag, men jag hade tröttnat på det. Det kändes som att det var helt fel musik, fel sammanhang, och jag kände mig ensam. 2016 satt jag i studion med Christopher Göthberg och började jobba på en låt som kändes som något HELT annat. Det var shuffle-trummor i 80 bpm, det var tungt, det var 90-tal, och det lät som ett band. 


Clara

- VERO bildades bit för bit, utan att vi riktigt pratat om det. Alla samlades i studion, vi skrev klart låten ("Hello"), och började repa. Det kändes som att vi hittat något, en gemensam nämnare, vårt eget space i replokalen och studion. Det fanns en tydlig, stark känsla av att det skulle vara vi tre och att vi inte behövde en trummis, ingen random snubbe som skulle stå på scenen och spela pads eller DJ:a, bara vi; gitarr, bas och sång. Ingen trummis-regeln gjorde oss friare i studion, i repan och för livegig, vi behöver aldrig packa trumset. 


Amanda

- Vår gemensamma musikaliska nämnare är svår att sätta fingret på, eftersom den är så bred. Det är allt från gammal disco, new wave, punk, psychobilly, kraut och crooner-ballader till hacienda-house, 80-talspop och country. Ibland känns det som om att folk inte förstår oss (trots att man hört den meningen hundra gånger), men det är så vi upplever det. Att vara tre unga kvinnor i ett band som inte förhåller sig till en genre är meckigt. Vi är för rockiga för pop-världen, för poppiga för rockvärlden, och kraven som ställs på en från alla håll är skyhöga. 


Foto: Hanna Rubensson

Julia

Saxophones and Danger Zones är vår första EP. Vi jobbade fragmentariskt en dag i veckan mellan jobb, skola, DJ:ande och livegigs. Det var aldrig så att vi kunde få en vecka då vi i lugn och ro kunde få skriva och spela in, utan allt behövdes pusslas med för att det skulle gå ihop. Christopher har hjälpt oss, vi ser honom lite som den fjärde bandmedlemmen. Han är bra på att säga "skit i det där, bara kör" när vi fastnat någonstans. 


Clara

- Låttexterna färdigställer vi alltid tillsammans. Ibland kommer någon på titeln, och så utgår vi därifrån, ibland tar det en halvtimme att skriva en text, och ibland tar det månader att hitta den där sista meningen. Dry Kisses var ett exempel på när det gick fort. Den handlar om en tjej som dejtar en äldre man och hur fel det kan gå, hur lätt det är att bli utnyttjad. Vi lekte med Leslie Gore's låt It's my party (and I cry if I want to), och det blev "I'm your party now and I'll cry if you want to, you happy now?". Supermörkt. Love Bark är en annan låt från EP:n, någon sa att låten var uppbyggd lite som någon slags sex-akt, så texten handlar om sex på våra grunder. En rad går: "You do the groove, the plead, you follow my lead, you are the center of my passion play, I'm a ten-legged spider and I'm coming your way, is that OK? Is that OK?"


Amanda

- Det är svårt att undgå att vi inte gärna skriver sockerkantade texter. Det blir dystert, humoristiskt, stundtals obehagligt. In Flames är en enda lång raljant diss mot klubbstockholm, hur kantigt och trött klimatet kan vara. Don't Care/Die With You är den första och kanske enda gången vi skrivit en ren kärlekslåt, och den texten var svårast för oss att skriva, haha. 



Mer om EP:n

På debut EP'n Saxophones and Danger Zones, som släpps den 3e maj via Sony Music Sweden, banar VERO vägen för en ny ådra i svensk populärmusik. De är genrelösa, nytänkande, djärva - och visar med integritet och humor varför de kallas svenska popens svarta får. The Cure-popiga låtarna Don't Care/Die With You och Love Bark kan närmast beskrivas som en bad taste boogie framförd av John Cooper Clarke medan In Flames låter som om New Order och Patti Smith har tappat fattningen tillsammans på ett rave. 


Får du likt EQ inte nog av VERO? Ingen fara, tryck här och här för att följa bandet!


#EQUALIZERMAGAZINE

#VERO

  • Facebook
  • Instagram
  • LinkedIn

© 2018 WENDY FRANCIS

© 2020 SELMA KAPLANOGLU & EVELINA BRAVO