• EQUALIZER MAGAZINE

Sanningen om det emotionella utropstecknet

Skribent: Agnes Magdalenic Rijetkovic


Ilustration: Evelina Bravo


Det började nog redan i högstadiet. Kanske i åttan när jag skrev sms till en kille jag gillade, när jag tänkte på vartenda tecken jag fick ner på mobilen. Vilken skillnad det kunde göra i hur jag skulle uppfattas. Jag måste uppfattas rätt nu, jag vill ju att det här ska bli bra. Ska jag skriva Hej. Hej! eller kanske Hej!!!!!!!!!!

Sen fortsatte det när jag började söka jobb. Jag hade hört att det är bra att undvika många utropstecken om man vill verka seriös och professionell. Jag måste uppfattas rätt nu, jag vill ju att det här ska bli bra. Ska jag skriva Hej. Hej! eller kanske Hej!!!!!!!!!!


Uppenbarligen valde jag inte det tredje alternativet i något av fallen. Tänkte att det skulle verka för galet, för på. Vilken hemsk tanke att varken ha dejt eller jobb, bara på grund av ett litet skiljetecken. Ett streck med en prick under, som jag undrar vem det egentligen är som styr min användning av.


Vi hälsar och tackar med utropstecken, säger åt vänner att krya på sig, visar pepp och önskar någon lycka till. Visar mer engagemang. Alla dessa utropstecken avslutar något som visar att vi finns här, att vi bryr oss och känner saker. Men vilka är vi som bryr oss? Om utropstecknet skulle vara en mätare på det är det kvinnor. I alla fall enligt Tori Dicksons studie från Her Campus at American (2016) som visade att användandet av utropstecken består till 73 % av kvinnor och enbart 27 % av män. Det var ju intressant med tanke på att utropstecknet sägs ha uppfunnits av en man, nämligen den italienska poeten Iacopo Alpoleio da Urbisaglia. Det var någon gång under medeltiden som han skapade det i brist på motsvarande. Jättebra tycker vi som måste höja våra röster för att höras (åh, åh, åh, tjejer)!


Men att känna att man ibland måste sänka sin röst för att läsas, var kommer den tanken ifrån? Kanske från författaren F. Scott Fitzgerald som sa att användning av utropstecken är som att skratta åt sitt eget skämt (vad det nu skulle vara för fel på det…). Men samtidigt var det ju inte honom jag tänkte på när jag sms:ade i åttan eller sökte jobb. Jag tänkte på mig själv, jag tänkte på de jag skrev till, jag tänkte på deras känslor. För funderingen kring utropstecken (att ha utropstecken eller att inte ha utropstecken – det är frågan) poppar upp för mig oavsett intentionen med meddelandet. Därför tror jag inte att det är antalet utropstecken i sig som är något problem. Jag tror i stället att utropstecknet är en del i det emotionella ansvaret som läggs på en. Eller på de 73 % utropsteckenanvändande kvinnorna åtminstone. Ett ansvarstagande kring hur någonting kommer att uppfattas.


Det är ett ansvarstagande som varit mitt sedan åttan, om inte tidigare, och verkar vara svårt att skaka av. Men en dag kanske min användning av utropstecken styrs av något annat. Jag skriver redan kram!!!!!!!!!! till personen jag är kär i, men i framtiden kanske jag också kommer kunna avsluta mina jobbmail med vi ses på måndag!!!!!!!!!! och inte behöva ta allt ansvar för hur mina ord och skiljetecken ska uppfattas.

  • Facebook
  • Instagram
  • LinkedIn