• EQUALIZER MAGAZINE

Selfiefeminism och den manliga blicken

Skribent: Evelina Bravo


Året är 2014. Det feministiska klimat många av oss unga känner igen på sociala medier från idag har precis börjat växa fram. Fler och fler blir internet woke och börjar se strukturer som de tidigare inte lagt märke till. Jag själv var sjutton år gammal och hade varit feminist i några år. Den nyvakna feministen i mig göddes av tweets på mindre än 140 tecken, och texter på Tumblr som jag tog som absoluta sanningar. Plötsligt var allt som en kvinna gjorde feministiskt! Så skönt, tänkte jag. Allt man gör är för sin egen skull, och jag som kvinna har det fria valet att göra precis vad jag vill för jag är ju frigjord. Jag och fler därtill började som cyberfeminister hylla selfien som ett feministiskt verktyg där vi fick framställa oss precis som vi ville. Och det var ju fantastiskt frigjort. Eller?


På senare år har min bild av detta förändrats. Det är inte så enkelt. Som kvinna får man ofta lära sig att det ligger mycket bakom varför vi agerar som vi gör.


Foto: Twitter

Bilden ovan fick stor spridning i sociala medier för ett par år sedan och inte sällan syns den som en parodi där man kan kritisera selfiekulturen. Sanningen är den att skulpturer som denna skapades för att tillfredsställa den manliga blicken - och när en telefon photoshoppas in ses kvinnan som självupptagen och ytlig. Män tillåts att titta på kvinnor, men när en kvinna själv tar kontrollen över hur hon ska bli sedd, blir hon beskylld för det.


”You painted a naked woman because you enjoyed looking at her, put a mirror in her hand and you called the painting ”Vanity”, thus morally condemning the woman whose nakedness you had depicted for your own pleasure”


- John Berger, Ways of seeing, 1972


Med det sagt är selfiekulturen inte oproblematisk. Genom den blir det tydligt hur både kvinnor och män ser genom en manlig blick. Den brittiska filmteoretikern och feministen Laura Mulvey myntade begreppet ”the male gaze” - den manliga blicken - i sin välkända text ”Visual Pleasure and Narrative Cinema” som publicerades 1975. Mulvey menar att filmer ses från ett manligt, heterosexuellt perspektiv, vilket alltså innebär den manliga blicken. Förenklat kan man säga att kvinnor som ses genom den manliga blicken, ses som passiva och objektifierade. Detta begrepp har med tiden använts i alla möjliga sammanhang, eftersom det är applicerbart på nästintill allt, men gör sig som allra tydligast när man pratar om medier i olika former. Selfiekulturen har bidragit till många av de hetare debatterna i modern feministisk teori. Å ena sidan förlöjligas och kritiseras ju de flesta intressen som är populära bland kvinnor, framförallt unga sådana. Det faller sig väl naturligt att en misogyn, brist på acceptans kring allting feminint även skulle sprida sig till digitala självporträtt. Selfiekulturen är ofta centrum för parodier på vår samtid och tecken på någon slags degeneration av våra unga. Ofta är det äldre män som skapar dessa parodier. Ni har säkert sett dem. Man kan fråga sig varför inte exempelvis sexualiserande porträttering av kvinnor i bland annat reklam förlöjligas i lika hög utsträckning hos dessa personer.


"Deras främsta uppgift blir istället att tillfredsställa den manliga blicken, samtidigt som de kränger laxerande teer och skönhetsprodukter åt företag."

Många menar att selfies är något som vi kvinnor gör ”för oss själva”, och att det fungerar som ett sätt att kontrollera hur vi porträtteras i världen. Detta tyckte även jag som sjuttonåring. Men sanningen är att detta bidrar med både positiva och negativa konsekvenser. Med detta sagt så subverterar inte selfies alltid den manliga blicken, utan kan istället ofta verka som en direkt manifestation av den. Selfiekulturen har exempelvis gett grunden till begreppet ”Instagram-modell”, vilket innebär en kvinna som publicerar bilder på sig själv på Instagram och har blivit berömd på grund av det. Hon behöver inte ha ett modellkontrakt med en agentur eller ens bli fotad av fotografer, utan använder helt enkelt Instagram som sin plattform och sitt utseende som verktyg. Många av de mest populära Instagram-modellerna poserar enligt ett typiskt kvinnligt sätt och är ofta lättklädda. Det viktigaste att peka ut som ett genomgående mönster hos dessa kvinnor är däremot sättet som de ofta framställs: de pratar sällan om viktiga ämnen, öppnar inte upp sig för mycket och undviker att prata för mycket personligt. Deras främsta uppgift blir istället att tillfredsställa den manliga blicken, samtidigt som de kränger laxerande teer och skönhetsprodukter åt företag. Den här typen av kvinnor på Instagram är en tydlig manifestation av den manliga blicken, förklädd i en kvinnas egna val. Och kanske vill de faktiskt göra detta på riktigt? Men som vi vet uppstår få av kvinnors viljor i ett individuellt vakuum, utan patriarkatets fula ansikte lurar bakom många. Då har jag inte ens börjat prata om Facetune, Photoshop och sätten människor manipulerar sitt egna utseende på ett vis som anatomi faktiskt inte fungerar på.



Foto: Daily mail

Konton som @celebface ger oss en påminnelse om hur inte ens de långa, älvlika Victorias Secret-modellerna eller de allra kändaste kvinnliga stjärnorna är nöjda med sina kroppar. Sociala medier spelar en stor roll i ungas psykiska ohälsa, och hjärnforskaren Sissela Nutley har rapporterat om att kvinnors hjärnor reagerar annorlunda än män på bilder online. Hos kvinnor finns en aktivitet i amygdala, hjärnans ångestcenter som har med rädsla att göra. När en kvinna ser en bild av en kropp som ligger nära det som ses som idealet aktiveras alltså delar av hjärnan som hanterar ångest och självbild, medan män kan se bilder på ett mer objektivt sätt. Förstå då att det man jämför sig med är manipulerade, utdragna och tillslätade, planerade bilder som inte alls reflekterar verkligheten.


Sociologen Rosalind Gill beskriver i sin bok ”Gender and the media”, den postfeministiska mediekulturens absoluta besatthet av kvinnokroppen. Genom sexualiseringen av kvinnan blir kvinnokroppen kärnan för hennes identitet. Kroppen framställs som kvinnors grund till att få makt, samtidigt som den konstant behöver kontrolleras och förändras för att uppfylla de rådande skönhetsidealen. Kvinnor objektifieras inte bara i media, utan presenteras ofta som subjekt som själva har gjort ett personligt val att objektifiera sina kroppar. Detta är ett sätt för reklamindustrin att sälja in en kvinnoroll till unga tjejer. I denna roll ingår det bland annat att leka med sexualitet och att utifrån den manliga blicken utveckla en egen egoistisk blick på sig själv. Det är under det senaste decenniet som denna skiftning har skett, och den grundar sig i att kvinnor själva har valt att konstruera sin identitet utifrån sin sexualitet.


"Vi måste ha förståelse för att det i grunden är skönhetsideal som internaliserats, vilket kan osynliggöras när vi argumenterar för att kvinnor individuellt väljer hur de vill framställa sig."

Gill problematiserar postfeministiska resonemang då hon menar att de är förenklade, och menar att om man påstår att allt kvinnor gör är baserat på deras egen vilja så osynliggörs det faktum att kvinnor fortfarande blir begränsade av maktobalanser. Ojämlikheter påverkar vilka val kvinnor gör när det kommer till sitt utseende och porträtteringen av det. Vi måste ha förståelse för att det i grunden är skönhetsideal som internaliserats, vilket kan osynliggöras när vi argumenterar för att kvinnor individuellt väljer hur de vill framställa sig. På det sättet tar den manliga blicken hemliga genvägar och gör sig svårare att identifiera. Kvinnan, som ju varit offer för den manliga blicken genom alla dessa år, blir istället beskylld som skaparen av dessa ideal. Det är ett genomgående mönster gällande många av de sätt den manliga blicken uttrycker sig i modern tid. Även när vi tror att vi styr hur vi porträtterar oss själva slutar det ofta i att vi utgår från den manliga blicken, eftersom det är något vi lärt oss att göra.  


Visst kan det kännas hopplöst. Inte ens när vi gör något för oss själva, för att bryta loss från patriarkatets kedjor, är vi frigjorda. Det är nog när vi lär oss att separera det vi gör för oss själva, och det vi gör för att män vill ha det ifrån oss, som vi kan skapa våra egna porträtteringar. Kanske är det bara då vi kan se oss själva på riktigt, om det nu ens är möjligt att se utan dessa vita, heterosexuella, manliga filter som ju har präglat oss sedan barnsben. Det kanske är för mycket begärt.


#EQUALIZERMAGAZINE

#Cyberfeminism

#ManligaBlicken

#LauraMulvey

  • Facebook
  • Instagram
  • LinkedIn

© 2018 WENDY FRANCIS

© 2020 SELMA KAPLANOGLU & EVELINA BRAVO