Sommarens geometri

Uppdaterat: 1 dec. 2021

Skribent: Rakel Mansten Bruchfeld

Bild: Agnes Marktorp Ring

Det smakade som sockrade persikor, vinet som vi drack direkt ur flaskan. Fyra par händer med lackade naglar i varierande färg och flagighet. Parken sprängfylld av ord, blickar, beröring. Solnedgången en mjuk kuliss bakom solbrända ryggar.

Staden var inte längre lika hotfull, inte längre en brinnande tomhet jag gick runt i, färdades steg i tusental på flykt från värmen och min fysiska verklighet.

På parkgräset, vi var fyra tjejer med fyra olika modersmål och fyra saker gemensamt. Södra Frankrike, Tonår, Sårbarhet, Gossip Girl. Vi sa att Nate Archibald är lika med drömpojkvän, men att sista avsnittet var svårsmält, så som det är med allt. Vi skrapade världen på ytan, pratade fest och stjärntecken. En cirkel av fulla franska män dansade och ropade efter oss. Om jag tänker efter var det cirklar av människor överallt: det är sommarens geometri.

Framtiden tedde sig mjuk som sammet, följsam och sval mot kinden. Vi sa inte hejdå, vi sa: Vi ses i Paris! Antagligen skulle vi aldrig, några år äldre, sammanstråla i varken Montparnasse eller under Eiffeltornets mytomspunna glitter, men det kunde ske, och det var det enda viktiga. Därmed var löftet ingen lögn; det var så pudrigt sant som vinterns första snöfall.

Och plötsligt, flyktigt, var min ungdom något greppbart. En genomskinlig våtdräkt, tajt men inte obekväm, som förde allting alldeles nära, som för en gångs skull passade alldeles perfekt. Himlen hade mörknat nu, gatlamporna tänts en efter en som ett omvänt domino, morgonen tassade över asfalten.