• EQUALIZER MAGAZINE

"The breakfast club, filmer och den ständiga följeslagaren-patriarkatet"

Skribent: Mona Monasar



Netflix har äntligen lagt upp The breakfast club och jag sparar genast den på min lista. Tänker att helgen ska spenderas i pyjamas och slötittandes på John Hughes filmer. The breakfast club är min film, jag har sett den varje år på min födelsedag de senaste 5 åren. För två somrar sedan var jag i Somalia och jag och min syster åkte ut till en mindre stad för att spendera natten där hos familjevänner. Det var min födelsedag och jag hade inte riktigt hunnit fira så på kvällen hängde jag, min syster och familjevännernas barn i tv-rummet. Vi åt massa godsaker och slötittade vi på tv. Och gissa vad som drog igång då? The breakfast club dubbad på arabiska och censurerad på vissa ställen. Jag såg detta som ett tecken, att till och med när jag inte ens planerat att se filmen på min födelsedag så dök den upp. Efter det har jag haft John Hughes filmer lite närmre mitt hjärta, för mig är de min tonår.


Tillbaka till nutid; Netflix har lagt upp filmen, jag sparar den i min titta senare-lista och fortsätter med min dag. Jag får en massa nyhetsnotiser konstant om det som pågår i USA, om hur Donald Trumps valda kandidat till högsta domstolen, Brett Kavanaugh, anklagas för att ha begått sexuella övergrepp på Christine Blasey Ford. En man nominerad till högsta domstolen, som ska vara delaktig och forma lagar, anklagas för att tidigare ha begått sexuella övergrepp. Min telefon får upp en massa notiser om det som pågår, jag kollar på delar av Blasey Fords vittnesmål, jag ser delar av hans vittnesmål. På twitter ser jag en massa skrivet om det också, jag läser artiklar där hon misstänkliggörs och ifrågasätts; varför berättade hon inte tidigare?


På pendeln sitter jag och ströscrollar på min telefon, ser en artikel som handlar om John Hughes och hans filmers porträtteringar av sexuella trakasserier. Det lämnar mig med en dålig eftersmak. Allt det som sägs i artikeln, om hur filmerna målar upp alla övertramp som sker på de unga tjejernas bekostnad som roliga grejer. Hur de killarna alltid ‘får’ tjejen i slutet. Allt det har jag tänkt på innan men tänkt att filmen speglar sin samtid, 80-talet är inte känt för att ha en särskilt fräsch syn på kvinnor. Men idag lämnar det en dålig eftersmak som håller i sig längre. För efter den artikeln ser jag en artikel om Brett Kavanaugh, om hur han var ung när detta som sägs ha skett skedde. Hur han hade varit på en fest och druckit.


Foto: imdb.com

The breakfast club är inte problemet, det är bara ett symptom. Jag tror att det som skakade om mig mest gällande olust känslorna efter dagens läsningar, var hur jag slogs av hur jag tidigare lyckats filtrera bort så mycket av det subtila, men även det tydliga kvinnohatet. Hur det blev som att mina ögon såg vad som skedde på skärmen, men trots det inte registrerades. Typ som när man inte har glasögon och man kan se allt relativt tydligt och klart men man vet att det finns detaljer man går miste om. Jag gick miste om detaljerna, eller jag valde att filtrera bort dem för att kunna uppskatta filmerna utan alltför mycket granskande. Jag tycker fortfarande filmen tar upp en massa ämnen och teman som betyder mycket, men jag tror att det kommer ta ett tag innan jag har lust att se om den - och då lär jag inte kunna göra det utan att lägga märke till allt jag tidigare filtrerat bort. Kanske dramatiskt att se detta som ett uppbrott, det är det verkligen inte, men jag kan inte låta bli att känna att jag lämnar en liten bit av mig själv. De filmerna var min tonår men nu börjar det bli dags för annat, filmer som inte är ännu ett steg i normaliseringsprocessen.


+ Hurra för allt fler fantastiska tjej-och kvinnocentrerade coming of age filmer på netflix

- Mindre najs med alla filmer med subtexten- “boys will be boys”


Tips på kvinnocentrerade filmer/serier på Netflix:


#EQUALIZERMAGAZINE

#TheBreakfastClub

#Perspektiv

  • White Facebook Icon
  • White Twitter Icon
  • White Instagram Icon