• EQUALIZER MAGAZINE

Vår verklighet är inte en illusion

Skribent: Bianca Mirani

Bild: Evelina Bravo


Larmklockan ringer, jag snoozar inte. Sätter mig framför datorn, förbereder mig inför föreläsning. Tänker igenom gårdagens intensiva politiska diskussion som jag hade med en vän. Det var inte så att vi inte höll med varandra, tvärtom. Men någonstans blir ju hela uppenbarelsen vi erkänner för varandra för intensiv. Ja, nästan outhärdlig. Uppenbarelsen om hur ful, elak och orättvis världen vi lever i är. Vi pratar om hur det känns som att vi stjäl andras andetag, slår luften ur deras lungor och ser hur människan som en gång levt en ännu elakare verklighet försvinner, vissnar, dör.

Ibland tänker jag att det kanske vore bättre om jag inte visste. Hade något varit annorlunda? Jag kanske hade varit sådär lycklig som jag ser andra som vi kallar “lyckligt lottade” vara. Livet går liksom vidare för dem, samtidigt som det avbryts och avslutas för andra. Jag önskar ibland att jag kunde skaka av mig den verklighet jag ser och inser varje dag, men äcklas samtidigt av tanken.


"Finns det någon matematisk ekvation för hur alla världens problem kan lösas över en natt? Finns det en tid efter eländet där vi kan arbeta tillsammans?"

Ignorance is bliss, som folk brukar säga. Men betyder det att kunskap är en börda? Det känns väl lite priviligerat att säga. Medans den akademiska världen försöker stänga ute arbetarklassen, personer som rasifieras och icke-akademiker från deras kunskap, sitter jag här och säger att det är “jobbigt” att bära den kunskap som andra aldrig får möjlighet att ta del av.


Jag funderar på hur vi ska ta oss ur detta elände, tillsammans. Finns det någon matematisk ekvation för hur alla världens problem kan lösas över en natt? Finns det en tid efter eländet där vi kan arbeta tillsammans? Där historia inte upprepar sig, där liv inte skördas på grund av härkomst och tillhörighet? Orkar vi vänta? Det enda jag kan säga till min spegelbild är att så länge andra orkar, så måste jag också.


Någonstans i skrivandet tappar jag syftet med denna text. Jag hamnar i en cynisk inställning till vårt frigörande, till vår framtid. En tankebana som jag lätt hamnar i när jag diskuterar sånt här. När jag presenterar den ideologi som ger mig hopp så menar andra att det inte är realistiskt. Att jag inte kan förvänta mig att människor faktiskt kan ta hand om varandra, att vi aldrig kommer kunna överkomma det dem kallar för “människans natur”, det vill säga girighet. Att ekonomisk jämlikhet är allt annat än rättvisa. Men jag vill tro att det är tvärtom.


Någonstans mitt i kaoset som är vår nutid missar vi vinsterna, stora som små, som sker varje dag. Kanske är det inte så att vi missar dem, men oron över vilken förlust som väntar imorgon förgiftar firandet. För rädda för att låta oss beröras av framgång, tillfällig eller inte. Men vågar vi aldrig fira så vet jag inte hur vi ska orka.

Jag har säkert sagt det tidigare, men även om det känns som att vi tar tre steg bakåt varje dag, så tar vi även steg framåt. Det är omöjligt att fullständigt återfalla med den kunskap vi inhämtat på vägen. Låt oss alltid diskutera, uppmuntra och uppmana varandra till att fortsätta lära oss och lära ut. Kunskap undanhålls av en anledning, för att det är ett vapen. För att det är verktyg, ett hjälpmedel, en sköld för att inte låta sig övertalas av förövare, förintare och makthavare om att den verklighet vi lever är en illusion. För att om vi alla har en jämlik kunskap om varför världen ser ut som den gör, varför resurser undanhålls, och hur vi slår tillbaka kan vi börja planera nästa steg.

  • Facebook
  • Instagram
  • LinkedIn

© 2018 WENDY FRANCIS

© 2020 SELMA KAPLANOGLU & EVELINA BRAVO