• EQUALIZER MAGAZINE

"VI SOV I VARANDRAS ARMAR"

Skribent: Yolanta Schultz Rigtorp

Det var tomt på folk i stan.

Sommar vill man mest vänta på men när den kommer känns den påtvingad så vi lät kalendern fortsätta visa majuppslaget. Åskan slog ner i början av maj tre. Du sa att vi kanske skulle flytta på oss så vi gjorde det. Ingen sa något mer om det sen för att saken var avklarad.

Ingen sa något om något alls egentligen. Du kallade mig en pensellös målare på ett uppdrag bortom vår existens. Jag visste inte hur jag skulle tolka det.


Utanför krossades glas på gator och torg, krossades torg.

Vi hade aldrig hört talas om krig, vi tänkte att det skulle låta mer än det här, vad det nu var, men vi frågade inte.


I vårvärmens mystiska övertoner packade vi för att gå ut i skogen. Det var varmt. Solen var elektrisk mot huvudet och vi väntade på översvämning. Av känslor, om inte annat. Men det var i allmänhet torka. Evig vår, och torrt som snus. Havet kändes långt bort. Jag som alltid älskat havet.


Vi ringde alla våra vänner.

De som svarade sa att det var okej. Men att det regnade. Och vi undrade om de skulle äcklas av oss om vi pratade om vår längtan efter regn.

Maten stod ute och bleknade, blev oätbar innan vi ens vågat snegla på den. Du sa att det här var något helt annat än det som var innan och jag bara nickade och gick och spydde bakom båten, en båt som låg på land i vår nya trädgård.


(Mer om båten sen.)


Badkläderna hängde på verandan och drog till sig mygg på natten. Men natten kom aldrig, eller så var den alltid där. (Kanske var det därför den aldrig kom?) jag hade ont i armbågarna nästan varje dag. Ringde 1177 och hon sa att jag skulle vila för sånt kan tydligen slå till i efterhand vad det nu var. Jag skulle hur som helst absolut undvika att ligga lutad över armbågarna bakom en båtakter och spy.


Utanför blödde någon på gatan. Vi visste inte vem det var. Frågade inte. Hela sverige var på sommarlov. TVn stod på även när ingen såg på den. Vinjetterna tog varandra i armkrok precis som vi när vi gick ut i trädgården.

Du möblerade om i köket för att få bort de konfrontativa energierna. När jag frågade om det hjälpt så du vi får se. När jag frågade igen nästa dag sa du nej.


En dag kom Ellen hit. Hon hade med sig en vikstol som hon satt på. Hon tyckte inte om att sitta på gräs, och sa att hon också längtade efter regn. Det tyckte du var en konstig sak att säga även om du sagt det själv typ tio sekunder innan. Sen sa hon någonting mer så du blev arg och gick in. I vår trädgård låg alltså en båt som ingen av oss visste hur man seglade. Men det var lugnt för det var överhuvudtaget inte aktuellt att frakta den till ett vattendrag. Jag brukade sola på däck och sen spy av solsting och kanske andra anledningar under aktern för där kollade aldrig någon. När Ellen var här så var hon med mig. Men hon hade varit bulimiker en period och sa att hon var klar med det, så då gick jag in och spydde på toan istället så hon slapp se mig eller tro att jag spydde för att jag äcklades av henne.

Jag var också osäker på om det kunde bli som när man gäspar - att den som ser en också gäspar då. Jag tog helt enkelt det säkra före det osäkra. Det gjorde Ellen med, och åkte härifrån. När hon gått kom du ut igen och vi såg på varandra snabbt innan vi packade och gick längre in i skogen.


Du försökte läsa mitt horoskop i himlen, du sa att jag skulle blicka inåt och fråga mig själv vem jag egentligen var arg på. Dig, tänkte jag. Du slutade hålla undan grenar för mig då, så varje gång vi gick mellan två träd slog de mig över ansiktet eftersom att du alltid gick först.


När du sov spydde jag i din packning. Sa att det var ett djur. Såg på hur du kastade din packning omkring dig. Skrattade, men spelade bort det som en serie hostningar. Väldigt övertygande. Efter det slutade du prata med mig. Varje gång vi såg ett djur ropade du högt till djuret, gav det ett namn (Ethel, Klara, Kassandra efter nån du kände) och överöste det med kärleksförklaringar. Jag började gå långt bakom dig för att undvika grenarna men också i ett försök att inta ett meditativt tillstånd av lugn. Det gick ganska bra periodvis i och med att du var så tyst. Förutom när du såg exempelvis en fågel och ropade ut ett nytt

kvinnonamn. Efter ett tag blev dina utrop mer detaljerat desperata, du ropade till fåglarna att de skulle komma tillbaks till dig därför att du älskade dem och inte skulle klara dig annars.


Då började jag gå långsammare. Tillslut var jag så långt bakom dig att jag inte ens hörde dina mest högljudda utrop. Jag tog upp min telefon, svarade på ett sms från min syster. Hörde vinden, tänkte på min mamma. Det intensiva äcklet jag känt inför livet mildrades lite. Jag stannade och tittade på ett träd. Jag hade hela tiden velat gå längs med kusten.


#EQUALIZERMAGAZINE

#Rader

  • Facebook
  • Instagram
  • LinkedIn

© 2018 WENDY FRANCIS

© 2020 SELMA KAPLANOGLU & EVELINA BRAVO