• EQUALIZER MAGAZINE

Vykort Från Vecka 33 - Om dåtid, framtid och att gå själv på konsert.

Uppdaterad: 14 sep 2018

Skribent: Yolanta Schultz Rigtorp


Varje år finns det ett Slottskogen före och ett Slottskogen efter Way Out West. Jag tänker mig att förskolebarn i många år framåt kommer att gräva fram oöppnade gratiskondomer från RFSU, ur jorden på gräsplätten framför Azalea. Gratiskondomer som redan festivaldag två år 2018 var så djupt inbäddade i jorden att det inte fanns en chans för parkvårdarvolontärerna att få upp dem, med ens de bästa av gripar och skyfflar. Kanske kommer de att ställa ut dessa gamla gratiskondomer på kulturarvsmuseum i framtiden. När nedskräpning och säkert sex sedan länge gått skiljda vägar. Gratiskondomer och Joel Ighe-

glasögon. Ett vittnesmål från det sena 2010-talet.


Första gången jag gick själv på konsert var nog på Way Out West, och det var säkert av misstag. Jag kanske var på väg någon annanstans, eller väntade på någon vid SJ-tornet. Jag kommer inte ihåg. Jag tyckte länge att Way Out West var en besvärlig upplevelse, jag genomgick den som något slags masochistiskt tvång. En väldigt priviligierad slags masochism. Men det blev ändå aldrig som jag hade tänkt mig, då jag i min bitterhet fortfarande hoppades på mer, och slutade ofta med att jag missade allting jag ville se. År 2015 när Le1f spelade på Bananpiren satt jag utanför och åt pizza och grät - jag hade

missuppfattat schemat och trodde att jag hade tid med det. Men efter det senaste året, ett år jag upplevt det som om stjärnorna ställt sig i ”låt-oss-se-hur-miserabel-vi-kan-göra-Yolantas-vardag-innan-hon-ballar-ur-totalt”-läge, har jag har släppt alla mina förväntningar på festivalupplevelsen och helt avsagt mig uppdraget att göra det till ett socialt event. En kan påstå att jag har hittat acceptans och inre frid, och därför kan promenera runt på festivalområdet ensam, på väg mot ingen, eller möjligtvis min mamma, och känna comme ci comme ca, jag hinner se det jag hinner se. Ödet bär mig på min väg. Typ. När jag går på

Way Out West nu är det bara för att se specifikt utvalda band och artister spela, och de jag vill se helst ser jag själv. Står vid scenstaketet, långt ut på ena sidan där det är glest med folk, och lutar armarna mot det, känner basen genom metallen. Fokuserar.

"Men efter det senaste året, ett år jag upplevt det som om stjärnorna ställt sig i ”låt-oss-se-hur-miserabel-vi-kan-göra-Yolantas-vardag-innan-hon-ballar-ur-totalt”-läge, har jag har släppt alla mina förväntningar på festivalupplevelsen och helt avsagt mig uppdraget att göra det till ett socialt event."

I egenskap av socialt stressad och högkänslig människa, samt kroniskt duktig flicka, har det ofta varit svårt för mitt inre liv att samordna socialt umgänge och kulturupplevelse. Jag har i sociala kontexter så länge jag kan minnas haft en konstant och stark känsla av att det är mitt syfte att bära varje människa jag träffar genom vårt möte som vore hen ett litet barn. Eller kanske snarare ett offer. Jag brukade i mina tonår uppleva sociala interaktioner mindre som möten, och mer som om jag utsatte olika personer och grupper för min närvaro. Jag kände därför att det minsta jag kunde göra var att hjälpa dem genom denna oerhörda prövning. Men det sociala ansvaret paralyserade mig såklart och gjorde ofta att jag istället för att

bära situationen inte fick fram ett ord. Jag fick istället göra vad jag kunde genom att le mot och fokusera intensivt på de som pratade, samt skratta lagom mycket åt allas skämt. Jag stod också ofta i hörn och snett bakom folk och var allmänt o-jobbig. Många som träffat mig under den här perioden kommer inte ihåg det. Job well done alltså. Men den här inre processen gifte sig aldrig särskilt bra med scenkonst. En kan säga att resterna av den intensiva viljan att på ett existentiellt plan upphöra som person när jag är i grupp, kan gnaga lite i kanten på den kulturella upplevelsen.


Första gången jag köpte en biljett till en specifik konsert och gick själv var jag 19 år. The Naima Train spelade på Oceanen, ett mellanlitet men hippt ölställe-slash-scen i Göteborg. Jag minns att jag var nervös för att verka handfallen och konstig bland alla sällskap och att jag stod kvar precis vid ingången under hela spelningen, behöll min ytterjacka på och kände mig säkert varken bekväm eller självklar, men jag minns att det ändå var värt det. Jag minns när jag satt på vagnen hem och tänkte att jag var glad att jag åkte dit. Jag har alltid känt att det finns en aspekt i konstupplevelser som är ganska privat. Som är i första hand sinnlig.


"Jag brukar uppskatta att slippa analysera upplevelsen direkt efteråt, vilket jag gör, om någon frågar mig, sönder och samman"

Som är en del i den där relationen en har med sig själv; material att studsa sig mot när en känner sig suddig i kanterna. Och när jag säger konstupplevelser kan det handla om att lyssna på Taylor Swift. Det kan också handla om att se en dansföreställning med hundra metanivåer på operan. Båda har jag gjort själv. Båda går bra. Och ärligt talat är det ofta är det jag sett själv som gjort starkast intryck på mig. Jag brukar uppskatta att slippa analysera upplevelsen direkt efteråt, vilket jag gör, om någon frågar mig, sönder och samman. När jag väl börjat hitta fel kan jag inte sluta. Jag dissekerar uttrycken till den grad att dess känslomässiga resonans i mig sedan ligger platt och superdött som ett roadkill. Säkert också även om ingen frågat, för att det är enklare att läsa av om någon är obekväm i en konversation än om någon är obekväm i en tystnad, och för att ett annat socialt tvång jag har är att framställa mig själv som intellektuell.


Jag ger ett tveksamt första intryck, som du kanske förstår, men vad hela det här resonemanget går ut på är att jag för min egen del delar upp konstupplevelser i två kategorier, där den ena är i första hand social och den andra centrerad kring konsten. Båda går. Och jag uppskattar möjligheten att välja. För det finns också en aspekt av att gå själv på konst som handlar om frigörelse tror jag. Att betrakta själva handlingen som möjlig. Tillit till den egna personen, att själv kunna legitimera sina handlingar utanför en grupp. Att värdera sina intressen och sin relation till sig själv. Kanske en liten frigörelse från existentiell skam, ett sätt att öva sig på att finnas bland andra utan att samtidigt behöva försöka tillhöra en grupp. I bästa fall. I annat fall mest bara att inte neka sig själv kultur för att en inte hittade någon att gå med. Båda bra. Båda går.


#EQUALIZERMAGAZINE

#Recension

#Perspektiv

#WayOutWest

  • White Facebook Icon
  • White Twitter Icon
  • White Instagram Icon